Spelsession den 20 oktober 2026
I Waterdeep hade de fyra blivande reskamraterna ganska olika förutsättningar för en god natts sömn. Bee bodde i ett rum i Kelemvors tempel och Tar i ett vanligt bostadshus. Morgan hade ordnat ett rum på ett värdshus genom att hjälpa till med dess problem med ”poltergeists”. Dessa hade visat sig vara råttor.
För Oleg Luchnik varierade boendet med dagsformen och framför allt dagskassan. Ibland räckte pengarna till en taverna. Ibland fanns en vän med plats över. Andra nätter fick gatan duga.
Ett erbjudande om arbete förde dem samman på Röda hand, ett värdshus vid stadens södra port. Berak Gullwhite hade skickat ut en förfrågan till flera äventyrare och behövde omgående hjälp med en transport till borgen i Daggerford. Hans arbetsgivare, hertiginnan Molwen, skulle hålla en bjudning, och en vagnslast av de finaste vinerna måste nå fram inom en vecka.
Lasten bestod av fyrtioåtta lådor vin och ytterligare några lådor vars innehåll Berak inte utvecklade närmare. Betalningen var femtio guldmynt per person vid ankomsten. Flaskorna skulle då vara både hela och fulla. De accepterade uppdraget.
När Morgan undrade om Oleg verkligen kunde skjuta med sin båge fick han ett praktiskt svar. Oleg kastade upp en tallrik och sköt den i luften. Därefter var avfärden bestämd till nästa morgon.
Budbäraren på The Slick Stone
Efter att ha ordnat mat och dryck lämnade sällskapet Waterdeep. De första tre resdagarna förflöt lugnt. På den tredje kvällen nådde de ett dystert värdshus längs vägen, The Slick Stone. Luften var rå och en tät dimma började rulla in.
En stallpojke tog hand om vagnen medan de gick in. En eld brann i den öppna spisen, och till vänster låg bardisken med värdshusets bartender. Tar ordnade mat och nattlogi.
När de hade ätit öppnades dörren. En välklädd man i färggranna kläder kom nästan dansande in, gick fram till deras bord och bugade.
Han hade med sig ett meddelande. Om de var hedersmän skulle de komma hans herre till hjälp vid dagens första ljus. Att färdas i Svalich-skogarna efter mörkrets inbrott var inte klokt.
Bee frågade efter hans namn, men mannen gav inget. I stället lade han ett brev på bordet.
”Ta västra vägen. Fem timmars väg tills ni når Barovia.”
Sedan gick han fram till bartendern, betalade för att få deras glas fyllda och lämnade värdshuset.
Ingen i sällskapet kände igen sigillet. De bröt det och läste brevet.
Hail to thee of might and valor.
I, a lowly servant of Barovia, send honor to thee. We plead for thy so desperately needed assistance.
The love of my life, Ireena Kolyana, has been afflicted by an evil so deadly that even the good people of our village cannot protect her. She languishes from her wound, and I would have her saved from this menace.
There is much wealth in this community. I offer all that might be had to thee and thy fellows if thou shalt but answer my desperate plea.
Come quickly, for her time is at hand! All that I have shall be thine!
Kolyan Indirovich Burgomaster
Mannen hade lämnat ungefär tio silvermynt till bartendern. Stallpojken kände igen honom sedan tidigare och berättade att han tillhörde ett resandefolk som kallades vistani.
Bartendern rekommenderade att de tog vagnen med sig.
Nästa morgon visade sig vägbeskrivningen vara mindre självklar än den först hade låtit. Enligt bartendern gick ingen väg västerut från värdshuset. Däremot fanns en avtagsväg österut som först ledde söderut och sedan vek av åt väster.
De gav sig av tidigt.
Vägen som försvann
Efter en halvtimme fann de en smal, illa underhållen väg söderut. Spår visade att någon nyligen hade ridit där. De följde vägen tills den mycket riktigt svängde åt väster.
Skogen tätnade omkring dem. Snår och träd stod tätt intill vägen, och dimman blev allt tjockare. Efter en timme kunde de bara se ett femtiotal meter framför sig. Bakom vagnen försvann vägen helt i det grå.
Ytterligare en timme senare kunde de knappt se var de färdades.
Sedan svartnade allt.
När de återfick medvetandet fann Tar och Bee att Oleg och Morgan hade fallit av vagnen. Vagnen och lasten var sönderslagna. Åsnan låg död. Morgan tyckte att skadorna liknade vargbett, men betten var större än de borde ha varit.
Av vintransporten återstod spillror. En av de andra lådorna hade däremot klarat sig. I den hittade Morgan fem läkande drycker. För de övriga berättade han att han hade funnit fyra.
Bakom dem stod dimman som en vägg. Framåt gick vägen fortfarande att följa.
Oleg försökte gå tillbaka en bit, men kunde inte urskilja något genom dimman. När han klev in i den greps han av en obehaglig känsla och återvände till de andra. De fortsatte till fots.
Svarta vattenpölar kantade vägen. Stora träd sträckte sina hängande grenar över den, och när de tittade upp såg de bara moln. Någonstans omkring dem ylade vargar.
Efter några timmars vandring, kanske framåt tretiden på eftermiddagen, vällde dimman fram bakom dem och slukade vägen. Framför dem reste sig två grå stentorn. Mellan tornen hängde enorma järngrindar, flankerade av två huvudlösa statyer. Stenhuvudena låg i ogräset intill.
Ingen kände igen figurerna.
När sällskapet närmade sig öppnades grindarna av sig själva. Så snart alla hade passerat slog de igen. De gick inte att öppna på nytt.
Vargarnas ylande fortsatte, men dimman som hade följt dem tycktes stanna vid grinden.
Ett andra brev
Ungefär en timme senare kände Tar en vidrig lukt från skogen till höger om vägen. Lukten av död.
Bee gick för att undersöka saken och fann en ung människoman, delvis nedsjunken i mossan. Han var enkelt klädd och hade varit död i flera dagar. Något hade rivit honom, fåglar hade hackat bort ögonen och tydliga tassavtryck syntes omkring kroppen.
I handen höll han ett skrynkligt kuvert.
Det påminde om brevet de fått på värdshuset. I sigillet syntes ett B.
Hail thee of might and valor,
I, the Burgomaster of Barovia, send you honor and despair.
My adopted daughter, the fair Ireena Kolyana, has been these past nights bitten by a vampyr. For over four hundred years, this creature has drained the life blood of my people. Now, my dear Ireena languishes and dies from an unholy wound caused by this vile beast. He has become too powerful to conquer.
So I say to you, give us up for dead and encircle this land with the symbols of good. Let holy men call upon their power that the devil may be contained within the walls of weeping Barovia. Leave our sorrows to our graves, and save the world from this evil fate of ours.
There is much wealth entrapped in this community. Return for your reward after we are all departed for a better life.
Kolyan Indirovich Burgomaster
Det här brevet var daterat en vecka tidigare. Det första hade saknat datering. Handstilarna skilde sig tydligt åt; breven var skrivna av olika personer.
Sällskapet bestämde sig för att fortsätta medan det ännu fanns dagsljus. När mörkret började falla fann de en öppnare plats vid vägen och slog läger. De samlade ved, och Morgan tog första vakten. Med sina verktyg tillverkade han små lampor som han placerade ut omkring lägerplatsen.
Natten passerade utan angrepp. Vargarna hördes hela tiden, ibland långt borta, ibland betydligt närmare.
Barnen framför huset
Morgonen var grå och dimmig. De fortsatte västerut, och så småningom förändrades landskapet. Till vänster reste sig ett bergsmassiv. Nedanför bergen rann en flod med klart blått vatten. Marken blev mer kuperad och skogen glesare, även om träden fortfarande var vridna och hotfulla.
Efter några timmar övergick grusvägen i kullersten, hal av fukten. Snart framträdde en by.
Husens fönster var igenbommade och flera dörrar igenspikade. Inga människor syntes till. Inga röster hördes.
Ett tjugotal meter in i byn nådde de en korsning. Från norr kom ljudet av gråt.
Två barn stod på gatan framför ett stort hus. Flickan verkade vara den äldre och försökte trösta en gråtande pojke som höll en docka i famnen. När Bee närmade sig tittade flickan upp.
”Det är ett monster i vårt hus.”
Barnen hette Rosavalda och Thornboldt, men kallades Rose och Thorn. Deras föräldrar var Gustav och Elisabeth Durst. Barnen visste inte vad monstret var, bara att de hade hört ljud från källaren och trodde att föräldrarna höll något där nere. Deras yngsta syskon, Walter, skulle finnas på tredje våningen.
Varför var han inte hos dem?
De hade inte träffat honom.
Oleg granskade barnen medan de berättade. Han fick intrycket att de var ärliga och själva trodde på det de sade.
Huset var slitet men betydligt ståtligare än de andra byggnaderna. Fönstren var mörka. Genom en järngrind på glänt nådde man ett stenlagt utrymme framför ytterdörren av ek. Släckta oljelampor hängde på var sida. Huset hade fyra våningar och en balkong på den tredje.
Morgan lade en ljusbesvärjelse över Tars yxa. Tar gick först och öppnade den gnisslande dörren.
Bakom de snidade panelerna
De tände lamporna i foajén. På väggen hängde en vapensköld med en väderkvarn mot röd botten, omgiven av porträtt av två aristokratiska män.
Rakt fram ledde dubbeldörrar av mahogny in i en större hall. Till vänster stod en eldstad i svart marmor. Ovanför den hängde ett långsvärd med en väderkvarn i handtaget. Väggarnas träpaneler var rikt snidade med vinrankor, blommor och satyrer. Till höger steg en trappa av röd marmor mot våningen ovanför.
De valde trappan.
På andra våningen fanns ett familjeporträtt. En man och en kvinna stod tillsammans med två leende barn, och mannen höll en bebis i famnen. Kvinnans blick mot spädbarnet såg skeptisk ut.
Barnen på målningen var omisskännligt Rose och Thorn. De såg precis likadana ut som barnen ute på gatan, något sällskapet fann märkligt.
Vid dörrarna stod rustningar med spjut och hjälmar formade som varghuvuden. Dörrarnas sniderier föreställde dansande ynglingar.
Bee gick tillbaka ner för att undersöka svärdet ovanför eldstaden, men fann ingen magi i det. Oleg kikade in genom en dörr åt öster och såg ett mörkt rum. På vägen tillbaka studerade Bee bebisen på familjeporträttet närmare. Den såg helt vanlig ut.
De fortsatte uppåt.
På tredje våningen förändrades huset. Här låg dammet tjockt, till skillnad från på våningarna nedanför. Vid norra väggen stod en svart plåtrustning.
När de närmade sig började den röra sig.
Striden blev kort. De besegrade rustningen utan att någon skadades. När Oleg undersökte den fann han att den var tom.
Även här täcktes väggarna av snidade träpaneler. Vid första anblicken föreställde de träd, lövverk och djur. Men när Tar granskade dem närmare framträdde andra detaljer i skogsmotiven: hängande kroppar, maskar och makabra former.
Han letade också efter barnens fotspår i dammet.
Den tomma vaggan
De gick genom en dörr som de trodde ledde till rummet med balkongen.
Sovrummet innanför var täckt av damm och spindelväv. Där stod en säng, två sängbord och en garderob. En stor spegel hängde på väggen. Intill eldstaden fanns en spjälsäng täckt av en svart slöja. Dubbeldörrar med målat glas tycktes leda ut till balkongen.
När de kom in reste sig en genomskinlig gestalt ur sängen.
Hon liknade en ung kvinna, kanske bara en tonåring. Blek och skrämd, klädd i nattlinne, svävade hon över golvet.
Även denna gång slutade mötet i strid. Sällskapet besegrade vålnaden utan att någon av dem tog skada.
Efteråt sökte de igenom rummet. Bee hittade inget i garderoben och sängborden gav Oleg lika lite. Tar studerade spegelns ram, där bär hade snidats in i träet.
I spjälsängen låg ett tygbylte i ett spädbarns storlek.
Oleg vek undan tyget.
Det var tomt.
Han gick ut på balkongen för att se ner mot gatan, men dimman hade tätnat. Ingenting gick att urskilja där nere.
Inne i rummet ”råkade” Bee slå sönder spegeln med sin stridsklubba. Bakom den fanns en öppning och en trappa uppåt. De upptäckte också en dold mekanism som förmodligen hade varit ganska enkel att hitta om de hade letat.
Efter en snabb undersökning av ett angränsande badrum återvände de till den hemliga trappan.
Barnen på vinden
Trappan ledde till en vindshall med fyra dörrar och ett fönster ovanför balkongen. De tände oljelamporna och gick fram till dörren närmast fönstret.
Den var låst.
Oleg dyrkade upp den.
Innanför låg ett barnrum. Två sängar stod längst in, framför ett igenspikat fönster. Bredvid dörren fanns en leksakskista målad med väderkvarnar och ett dockhus som var en exakt kopia av huset de befann sig i.
Mitt på golvet låg två små skelett.
Kläderna kände de igen. Det mindre skelettet höll en docka i famnen.
Rose och Thorn.
De hade legat där i flera år. Allt tydde på att de hade varit inlåsta.
Sällskapet lade försiktigt kvarlevorna i sängarna, och Bee utförde en ritual över dem. När Oleg därefter rörde vid dockhuset reste sig barnens spöken ur sängarna.
Han frågade om de mindes deras möte utanför huset.
Det gjorde de inte.
Barnen berättade att deras föräldrar hade låst in dem för att skydda dem från monstret i källaren. Sedan måste föräldrarna ha glömt bort dem.
De hade svultit ihjäl.
När sällskapet frågade om Walter sade barnen att han hade varit dödfödd. Det hade inte gått lång tid mellan hans födelse och den dag då de själva blev inlåsta. Sovrummet på våningen under hade tillhört hans amma.
Vad som fanns i källaren visste de inte.
För att komma till ro behövde deras kvarlevor läggas i deras gravar. De berättade också att byn hette Barovia och att en hemlig passage ledde från vinden ner till källaren.
Med hjälp av dockhuset visade Rose och Thorn var passagen fanns.
De fyra hade gått in för att rädda ett spädbarn och hjälpa två skrämda barn på gatan. Nu stod de på vinden med barnens kvarlevor i sängarna och deras spöken framför sig.
Någonstans under huset väntade källaren.
Sessionen avslutades här. Gruppen nådde level 2 genom milestone.