Lördag 21 augusti

Vi började där vi slutade sist, på utställningen i Nationalmuseum. Prins Eugen mådde dåligt och lämnade tillställningen, men vi bland ett 50-tal personer gick vidare till Grand Hotel, där Cederblom hyrt Vinterträdgården. Bland gästerna kände vi igen Lottie (gratis alkohol är oemotståndligt för en journalist), riksantikvarie Curman, Wrangel, Natalja, Popov och Bratt. Prins Eugen hade bytt byxor och anslöt också till skaran. Anna Bengtsson åkte dock hem till sig.

Middag på Grand Hotel

Vi uppmärksammade att Popov och Bratt var i sällskap. Popov minglade också omkring och ställde frågor om Kungsskär till arkeologerna på plats.

Popov kom också och pratade med oss. Han var väldigt nyfiken på vad som hänt vid fotograferingen, men vi höll oss vaga till hans förtret.

Wrangel ställde till en scen och skrek på Cederblom. Kallade honom för en medelmåttig arkeolog och anklagade honom för att ha stulit Tjurmannen. Curman kom och mäklade fred. Bråket upphörde, men Wrangel var fortsatt upprörd.

Vi pratade med Wrangel efter bråket och Anna försökte smeka honom medhårs. Han var väldigt upprörd och upprepade ideligen att han borde ha den själv för att fortsätta studera den.

Algot bjöd upp Natalja och ställde frågor om mordet på Tjernov. Inget nytt hade dock dykt upp. Under tiden pratade Anna och Adam med Cederhom och Curman. Ingen av dem hade märkt något vid fotograferingen.

Vi såg att Popov, Wrangel och Bratt satt och pratade vid ett bord. Vi tog bordet jämte och tjuvlyssnade. Popov verkade förhöra Wrangel om utgrävningen på Kungsskär och ställde frågor om graven och andra detaljer. Pratade en del om kopplingen till den minoiska kulturen. Bratt verkade bara vara med utan att tillföra något. Wrangel i sin tur malde på i samma anda som tidigare att han borde få studera statyetten mer.

Vid tretiden på morgonen rundade vi av och gick hem och hela söndagen efter vilade vi och tog det lugnt.

Måndag 23 augusti

På måndag (23/8) morgon ringde Anna Bengtsson och berättade att Cederblom var död. Tydligen hade han druckit för mycket och kört ned i Djurgårdskanalen. Bilen hade hittats kl 5 på morgonen samma dag. Anna B misstänkte dock att något inte stämde och bad oss kolla på det. Hon berättade att Hillerman håller i utredningen.

Anna bad oss också att ta med Elise till Kungsskär när det hela var över. Att återse sin hembygd kanske skulle göra henne gott.

Utredning av Cederholms död

Vi tog oss bort till Cederbloms hem på Strandvägen för att tala med hans änka. Men hon var hos polisen, så vi gick vidare till Lottie på DN. Hon trodde också att något inte stämde och bad oss snoka där inte hon kunde.

Vi följde med Lottie och en fotograf bort till brottsplatsen, den norra sidan av Djurgårdsbron. Bilen var bortforslad, men vi såg spår av en traktor som dragit upp den. Anna tittade lite närmre och hittade en tom flaska cognac av finare sort vid strandkanten. Vi tog den och åkte med Lottie tillbaka. På vägen berättade vi för henne vad vi upptäckte vid inbrottet hos Popov.

Vi tog oss till polishuset på Kungsholmen och träffade överkriminalkonstapel Hillerman. En bestämd man med rufsigt brunt hår, stor mustasch och punchmage. Han berättade att Cederblom stank av sprit, men höll med oss och flera andra att något inte verkade stämma.

Det var inget fel på bilen (en grön Praga Alfa med tak). Ett ungt par, Emma Brandzelius (19 år, Lilla Essingen) och Axel Hansson (21 år, Drottninggatan), hade hört ett plums vid midnatt och såg två män stå på bron. Liket hade inget vatten i lungorna, så han var redan död när han hamnade i vattnet. Kroppen finns på Karolinska institutet.

Hillerman bad oss hjälpa till i utredningen, men vi fick inte påstå att vi är poliser.

Vi tog oss vidare till patologiska avdelningen på Karolinska och träffade stadsläkare Örjan Hedlund. Han bekräftade att Cederblom inte hade vatten i lungorna. Dock hade han fått ett slag i tinningen, men kunde inte avgöra om det uppstått vid kraschen. Det var även alkohol i magsäcken, men oklar mängd.

Vi återvände till Strandvägen och fru Cederholm, som nu var tillbaka. Paret bodde i en gammeldags inredd fyra. Catarina Cederblom var en lång och smal kvinna i 60-årsåldern som gärna pratade med oss. Hon berättade att Anton hade blivit kontaktad av Wrangel på söndagsförmiddagen. Han hade bett om hjälp med något. Efter lunch gick Cederblom ut och sade att han skulle åka en sväng, men att han skulle vara tillbaka innan det var mörkt. Vi underhöll änkan fram till halv elvatiden och gick sedan hem.

Adams dröm

På natten hade Adam en dröm. Han drömde att han befann sig i ett Stockholm som var täckt av vatten. Gatorna var floder och torgen laguner. Otydliga skuggfigurer som påminde om groteska grodor rörde sig i utkanterna, suddiga som om de nästan vore blyertsskisser. Vid Nationalmuseums entré såg Adam en suddig Anna Bernadsson med vatten till midjan. Hon tittade ned och sade ”Jag behöver hjälp. Jag är inlåst. Jag vet inte var jag är. Jag är döende…”. När Adam frågade vad som hänt tittade hon upp och sade ”Wrangel slog mig! Han slog mig besinningslöst!”. Efter det vaknade han, men lyckades somna om.

Tisdag 24 augusti

På tisdagsmorgonen (24/8) berättade Adam om sin dröm och vi bestämde oss för att gå och kolla till Anna B. Vi behövde ändå rapportera vad vi fått veta om Cederblom. Vi knackade på men ingen öppnade och dörren var låst.

När vi stod utanför huset kom Elise. Hon hade svårt att sova och hade promenerat hela natten. Hon hade inte sett sin mamma sedan gårdagen. Hon släppte in oss, men Anna var inte där. Dock häpnade vi över att köket var inrett med ett utedass.

Vi berättade om Adams dröm och Elise gick för att leta efter deras nyckel till Wrangels våning. Den var borta och vi bestämde oss för att så snabbt som möjligt ta oss bort till Lärkstaden. Vi svängde dock först inom vår hemmabas och plockade på oss vapen och verktyg.

Gänget räddar Anna Bernadsson

Hemma hos Wrangel var ingen hemma och dörren var låst, så Algot dyrkade upp bakdörren och vi började genomsöka huset. Vid telefonen fanns en anteckning ”Major Bratt söndag 22/8 kl 2 eftermiddag. Till höger efter Ekliden. Telefonnummer (just det skrev jag inte ned))

Vi genomsökte biblioteket. Av intresse var en hylla med böcker i esoteriska och ockulta ämnen, med författare som Aleister Crowley och Samuel Liddell MacGregor Mathers. Vi såg en bok om den minoiska kulturen, lånad från Bratts privata bibliotek.

Wrangels arbetsrum var fullt av anteckningar om Tjurmannen. Sida upp och sida ned med beskrivningar som aldrig riktigt verkade bli färdiga. De anteckningar som gjort senast i tid var allt mer osammanhängande och övergick i nästan rent klotter och naivistisk poesi.

I Wrangels sovrum såg vi att det uppenbart plockats bort kläder ur ett klädskåp och I köket lyckades vi upptäcka blodspår, som någon försökt torka upp.

I hallen hittade vi (helt på egen hand och utan påpekanden av Väktaren) en dörr som ledde ned till en källare full med bråte och utgrävningsutrustning. Längst in fanns en reglad dörr och innanför den låg Anna B i en pöl av intorkat blod.

Vi ringde polis och ambulans, som tog med Anna till Sabbatsbergs sjukhus. Vi följde med polisen och berättade allt vi visste (utelämnade Adams dröm).

När vi satt hos Hillerman fick vi veta att Anna vaknat och hon berättade vad som hänt. Hon hade åkt till Wrangel för att se om han visste något om vad som hänt Cederblom, men han var helt ställd av frågan. Anna frågade var han varit och fick till svar att han varit hos major Bratt. Wrangel höll i en portfölj och Anna frågade vad det var i den. Wrangel vägrade svara och Anna drog till i portföljen och Tjurmannen for ut. Då tappade Wrangel fattningen helt och slog Anna tills hon var medvetslös. Hon vaknade inlåst och hade vaknat och skrikit innan hon tuppat av igen.

Under tiden hos polisen fick vi också veta att det hade skett ett inbrott på Nationalmuseum och Tjurmannen samt lite mynt hade stulits.

Ut till Södertörns villastad

Vi tog tåget till Södertörns villastad för att besöka Bratt. Vid stationen fanns en telegrafstation samt en livsmedelsaffär, Johanssons Speceriaffär. Algot gick in i affären för att höra om vägen till Bratts hus. Där träffade han Stieg Trenters pappa, Ivar Johansson, som berättade om Bratts närmsta grannar. Närmast bodde doktor Efraim Torsen och snickaren Holger Walfridsson. Walfridssons hus ägdes tidigare av en finsk familj, som dock hade flyttat strax efter att Bratt köpt sitt hus.

Vi tog oss bort till Bratts hus, Villa Duvbo, som låg i slutet av en väg som ledde ned till sjön Magelungen. Det var en vitputsad villa i två våningar med ett stort garage på tomten. Vi satte oss i skogsbrynet och spanade efter rörelser.

Efter ett tag stormade Bratt ut mot garaget och körde snabbt iväg. Vi gick fram till huset, konstaterade att ingen var hemma och släppte in oss själva.

En obehaglig källare

Vi började med söka igenom nedervåningen, bland annat ett eftersatt orangeri och ett vardagsrum. I köket, som hade förvånansvärt moderna vitvaror, fanns en låst dörr som Algot petade upp och som ledde till en källare.

Källaren var fylld med bråte, gamla kläder och bräder. En låst dörr väckte dock vårt intresse och Algot fick jobba åter igen.

Dörren ledde till ett extremt mörkt rum och en obehaglig känsla fyllde oss och rummet stank av kadaver. Även om rummet var så mörkt så att det verkade sluka ficklampans ljus kunde vi ana ett svart stenaltare där inne. Anna gick närmare och såg att altaret var nedstänkt med blod och där fanns nio skallar i varierande grad av förruttnelse. Den nyaste skallen verkade vara några månader gammal.

Anna förlorade lite sinneshälsa, men fortsatte titta. Kylan tilltog i rummet och surrandet av insekter likaså. Det var nästan som om det hördes en monoton sång. På ytan av altaret såg Anna ett fraktalmönster och hon drog sig till minnes att tjurmannastatyetten hade ett liknande mönster på huvudet. Anna förlorade mer sinneshälsa, men lyckades hålla galenskapen borta och skyndade ut ur rummet.

Vi stängde och låste dörren, som började skaka och rista. Vi sprang mot trappan och Anna och Adam lyckades ta sig upp, men Algot såg hur dörren flög upp och att en skuggfigur skapad av svärmande insekter tog sig ut och kom mot honom. Skuggfiguren följde oss upp för trappan, men när den nådde dagsljuset i köket löstes den upp och blev till en hög döda insekter av oklar art.

Vi sopade bort insekterna, men misslyckades att låsa källardörren.

Bratts bibliotek och arbetsrum

Vi tog trappan upp och började titta i Bratts bibliotek. Där fanns flera bilder på Bratt under tjänstgöring i Finland och Ryssland. Vi kände igen både Popov och Linderöd på några. Bland alla böcker om historia hittade vi ett låst glasskåp med diverse ockulta böcker. Vi bröt oss in och Adam kollade igenom om det fanns något av intresse.

Vi plockade först på oss en raritet, en tysk bok av Ivor Gorstadt från 1702, ”Necrolatry”. Vi insåg att den var inbunden i ett väldigt speciellt skinn, men kunde inte avgöra från vad. Boken hade tillhört Ashmolean i Oxford. I boken hittade vi anteckningar som vi antog gjorts av Bratt. Några såg ut att ha gjorts med blod och bestod av konstiga tecken vi inte förstod.

En annan bok vi plockade på oss var en häftad variant på ryska från 1815 av Evgeniy Aktsem.

Vi gick vidare till Bratts arbetsrum. Där var fullt av papper på golvet som verkade vara försök till en översättning av en rysk bok som hette ”Vansinnets tron”. Vi räknade ut att det var boken vi redan stulit, så vi samlade ihop och tog samtliga papper.

Vid skrivbordet hittade vi en mapp med urklipp om utgrävningen på Kungsskär och Tjurmannen samt anteckningar och en karta över stället. Vi hittade ett brev från Popov där det bland annat stod ”Har vi funit konungens grav?” (eller var det bland anteckningarna? Det var mycket info på en gång). Vi hittade även ett visitkort från den Den Hvite Stjerne.

På ett mässingsbord jämte skrivbordet hittade vi Bratts dagbok. I den ligger en lista med namn. Listan och sammanfattning av dagboken är här:

Dagbok 1917-1926

Theodor Bratts dagbok berättar om en hetlevrad, sadistisk och obehaglig man som går över alla gränser under finska inbördeskriget och ansluter sig till Dmitrij Popoys styrka i hopp om att ledas in i blodiga strider — Popovs ryska styrka tänker i krigets slutskede sälla sig till de västallierade trupperna på Kolahalvön och i Murmansk.

Det är Popov som presenterar Bratt för idén om Den skinande konungen. Han hittade flera kopior av Aktsems bok »Vansinnets tron« i en plundrad herrgård utanför Moskva. Bratt får en kopia, liksom flera av officerskollegorna.

Först skrattar de åt den märkliga texten, men så småningom dras de in och den blir märkligt viktig för dem. Bratt visade sig särskilt mottaglig. Han blev snart den mest fanatiske och galne av dem.

Han beskriver hur han läste i boken när stormen svepte ut Samson på Nordsjön 1920. Därefter finns en lucka på två veckor i dagböckerna. När anteckningarna börjar igen, sista veckan i februari, skriver Bratt att »Det som hänt är alltför heligt att återges här. Vi har sett honom. Han kallar.«

Efter ankomsten till Oslo nämns Den skinande konungen allt oftare i dagboken. Det står inget om mord och människooffer, men en kommentar lyder »delar av den svenska militären är på vår sida«. Bratt nämner också att han har haft fasansfulla mardrömmar ända sedan 1920, men det verkar som han gradvis började uppskatta drömmarna och nu ser han fram mot dem.

Under 20-talet blir anteckningarna allt med rudimentära. De sista åren består de bara av namn och dödsdatum för »bolsjeviker« Bratt har »skänkt till Konungen«.

Bratts lista

• Anatoli Mikhailov 14/5 1923
• Mikhailovs hembiträde (konungens lovsångare) 14/5 1923
• Jens Berggren 18/6 1924
• Fredrik ) (cykelbudet) 5/9 1924
• Tara Petrov 10/10 1924
• Nikolas Bjernov (konungens lovsångare) 21/4 1925
• Linnea Ljunggren 14/7 1925
• Hermann Grosch 9/4 1926
• Valdimir Egorov (konungens lovsångare 14/6 1926