Lördag 28 augusti

Vi åkte tidigt mot Kungsskär efter att ha besökt Sjöwall med bilen han lånat oss. På vägen passerade vi bland annat Bokenäs gamla kyrka och Dragsmarks Kloster på Bokenäset.

När vi kom så lång vi kunde med bil parkerade vi och gick de sista kilometrarna till kungsskär via en igenvuxen stig som slingrade sig mot nordväst. Adam kunde dock se att det hade gått folk längs stigen för ett tag sedan.

Dahlmans hus

De första tecknen på att vi började närma oss Kungsskär var en husruin på vänster sida. Efter ett tag kom vi fram till ett förfallet hus, som vi visste var Elises föräldrahem (nr 10 på kartan).

Elise mindes att hon lekte i trädgården, men inte så mycket annat från sin uppväxt. Hon var angelägen om att gå in och vi gjorde henne sällskap. Vi letade runt efter något kvarlämnat från hennes tid där och hittade en kista i ett sovrum. Vi bände upp locket, som hade svällt av fukten och såg gamla filtar och kläder. Invirat i filtarna låg dock en lådkamera och två fotoalbum.

Det ena albumet innehöll familjebilder, bland annat på Elises mamma Frida och på Elise själv som liten. Det andra albumet innehöll bilder från byn, troligtvis tagna runt sekelskiftet. Vi såg en bild med tre fiskare som poserade med ölsejdlar framför en infångad havsvarelse. Vi som sett varelsen i Mildhs källare kände igen den. Arthur kände också igen den, eftersom han sett sådana i sina drömmar. Baserat på fiskarnas kläder trodde vi inte att de tillhörde lokalbefolkningen.

I albumet fanns också en serie bilder från en fest vid vattenbrynet. Hela byn verkade vara närvarande och alla bar finkläder i gammaldags snitt. På en bild såg vi vad vi antog var pastorn stå med händerna uppsträckta mot skyn och bakom honom syntes tre fiskvarelse i vattnet. Vi tog med oss bägge albumen.

Spettans hus

Vi gick vidare mot Spettans hus (nr 7 på kartan) och såg att huset var bebott, så vi bestämde oss för att knacka på. Dörren öppnades av en medelålders man med slitet utseende som luktade sprit. På huvudet hade han otäcka sår, nästan som liggsår och mellan fingarna har han lite simhud. Han presenterade sig som Anders Pettersson, men kallades Spettan. Han berättade att han varit fiskare och att förr var det rejäl ruljans på byns fiskande och de sålde till fabriken i Oxevik. Vi visade bilden med fiskarna, men han påstod att han inte kände igen någon. Men vi fick en känsla av att han visste mer än vad han ville berätta.

Spettan bjöd in oss och slog upp sprit åt oss. Han råder oss att inte gräva i det förflutna och att hålla oss borta från graven. Vi ska absolut inte vara kvar i byn efter mörkrets inbrott. Anledningen är att husen fallfärdiga och kan rasa. Han varnar oss också för pastorn. Påstår att han är lite egen och kan bli väldigt arg.

Vi frågade om vad som hänt övriga bybor. Spettan påstod att de flyttat till Island. När vi frågade om poliserna trodde han att de blivit ihjälslagna av de strejkande arbetarna.

Spettan berättade att det hade varit tre personer i Kungsskär för ett tag sedan som hade övernattat i Lillhagen (nr 4 på kartan). De hade knackat på hos honom, men han hade slagit igen dörren i ansiktet på dem. Vi frågade också vad han mindes om Elises föräldrar. Han berättade att det var hemskt vad som hände dem och att de har en minnessten på kyrkogården. När vi skulle gå nämnde Anna den gyllene konungen. Det gillade han verkligen inte och slängde argt igen dörren.

Lillhagen

Vi gick sedan vidare mot Lillhagen, där vi antog att Wilbur Heins och hans kompanjoner övernattat. Det var en torvtäckt stuga som hade stått emot tidens tand förvånansvärt bra. På gården fanns också en bod och ett fähus. Vi gick in i stugan som bestod av ett kök och två kammare. I köket fanns ett bord med en fotogenlampa, ett kärl med fimpar och en urdrucken flaska OP Anderssons akvavit. I en av kammarna fanns sängar av plankor med halmmadrasser som verkar ha använts nyligen. Vi letade igenom stugan och lyckades hitta en tappad plånbok. Den innehöll ett spårvagnshäfte med tio biljetter från Oslo, 40 norska kronor och ett visitkort från en direktör Herman Klinge på rederiet Minotauros. Fähuset var tomt och i boden fanns bara gamla fiskeredskap.

Kyrkan

Vi fortsatte bort mot kyrkan (nr 2 på kartan) och undvek avsiktligt pastorns hus (nr 3 på kartan). Kyrkan var en stor träbyggnad med spåntak, i bättre skick än många andra byggnader i byn. På norrsidan av byggnaden hade den två spiror. Väggarna var omålade och på den södra gaveln fanns två stora dubbeldörrar. Prästgården, som vi passerade, var också i bättre skick. Det var en stuga och två bodar på gården. En vanskött köksträdgård och nät på tork på ställningar. Vi märkte att det rök ur skorstenen.

Framme vid kyrkogården delade vi upp oss. Arthur och Elise försökte leta rätt på minnesstenen över John och Frida Dahlman. Anna, Algot och Adam gick in i kyrkan.

I kyrkan var det mörkt, det enda ljusinsläppet var två fönster på den norra gaveln ut mot havet. Kyrkan hade jordgolv och det doftade alger och hav. Koret var täckt av naivistiska målningar som verkade vara rätt moderna. Bilderna visade massdop i havet, något som kunde tolkas som sex mellan människor och havsvarelser och förvandlingsscener från människa till havsvarelse. De avbildade också en parad med människor som gick ned i havet, förvandlades och möttes av två grodliknande varelser i medeltida kläder. I norr, under tornen, stod två altare av granit som verkade uthuggna ur ett stycke. Altaret hade ornament av sjöstjärnor och verkade fuktigt. Vid närmare inspektion såg vi att det sipprade upp vatten ur dem, som leddes bort i rännor längs med väggarna. I koret fanns också två trästoder som verkade vara från 11-1200-tal. Först verkade det vara vanliga statyer föreställande Jesus och Maria. Men när vi tittade närmare såg vi att de verkade ha gälar, simhud och vassa tänder i sina små fisklika munnar.

Ute på kyrkogården hittade Frida och Arthur minnesstenen över föräldrarna som dog i soten 1908. När de stod där såg de en lätt kutryggig man i 60-årsåldern komma gående mot dem. Han hade mörka kläder och en stor guldskimrande medaljong om halsen. När han kom fram såg de att han hade mörka utväxter kring halsen och handlederna. Han presenterade sig som pastor Jonathan Martinsson och han var mycket glad att se att Elise var tillbaka i Kungsskär. Han bjöd med oss alla till prästgården, så han kunde prata med henne.

Prästgården

I den uppvärmda och välstädade prästgården mötte vi prästfrun, Lovisa Martinsson. Hon var mager och kortväxt och hade gula och lila missfärgningar i huden. Vi frågade om byborna och pastorn påstod att de hade begett sig till Amerika. Inte till Island. Pastor Martinsson berättade mer om sin tro. De tror att Jesus och Maria lever i havet och i människors drömmar. Deras barn är människorna. Anna frågade om inte Maria var Jesus mor och fick till svar att det går annorlunda till i havet.

Pastorn ville tala i enrum med Elise, men det ville vi inte och lyckades övertala honom att låta Adam vara med som förkläde. Väl i avskildhet tog pastorn av sig amuletten och hängde den om Elises hals och viskade något Adam inte uppfattade.

Vi andra frågade Lovisa om målningarna i kyrkan. De hade gjorts av Herman i Lyckan, farfar till Isidor Hermansson. Hon sade att han målade dem som en avskedsgåva ”innan han…”. Innan vad fick vi aldrig veta eftersom pastorn kom och gav en henne en sträng blick och hon tystnade.

Vi frågade vidare om diverse saker. Vi undrade vad de gjorde av sina döda, eftersom det bara var minnesstenar på kyrkogården. Vi fick då veta att de sänkte dem i havet. Vi nämnde att att vi pratat med Spettan och fick då veta att han är konstig och att vi bör undvika honom. Vi försökte pressa Lovisa om vad hon skulle säga, men då blev hon sur och ville inte prata vidare. Hon säger att det blir som med norrmännen. När vi undrar vad hon menar får vi veta att det hade varit norrmän där för ett tag sedan som stulit byns årsböcker för åren 1909-1912.

När vi skulle gå fick rådet av pastorn att akta oss för mörkret och att lämna byn innan skymningen.

Väl ute frågade vi Elise vad pastorn sade, men hon berättar inte allt utan bara att amuletten ska skydda mot onda makter. Vi tittade närmare på amuletten och ser att den hade inskriptioner som påminde om Linear A.

Graven

På väg mot graven (nr 1 på kartan) inser vi att graven nog låg på en ö under bronsåldern, eftersom vattnet då stod högre. Vi märker också att naturen ändras när vi närmar oss. Träden har spruckit upp och har märkliga sår och det växer märkliga svampar och lavar i klara färger. Vi ser en lönn med underliga, silverfärgade löv och ett ovanligt antal taggar. På marken kryper insekter i klara färger, turkosa och ilsket gula. Vi förstår att de inte tillhör den svenska faunan. Där graniten syns har det spruckit och den mörk, oljig substans tränger fram ur stenen. Hela omgivningen luktar unket och det blir värre ju närmare graven vi kommer. Vi samlar försiktigt upp lite av varje tänker att det kan vara av intresse för någon naturvetenskapligt kunnig i Stockholm.

Vid själva graven möttes vi av ett två meter brett schakt rakt in i kullen. Inne i graven ser vi allt som beskrivits för oss innan. Vad som sticker ut är dock ett tomt paket norska Cromwellcigaretter och fimpar. Inne i graven är väggarna väldigt kalla och vi får för oss att något glimmar till i ögonvrån då och då. Mitt i graven är ett nästan 3 meter långt 1,5 meter djupt hål. Vi lyser ned med ficklampan, men ljuset slukas precis som i rummet i Bratts källare. Vi hör ett pipande ljud, nästan som flöjtspel och känner en extremt obehaglig känsla. Anna blir rädd och går ut i solskenet.

Adam, som trots sin klena fysik är våghalsig, bestämmer sig för att hoppa ned i hålet. Där nere märker han att stenen blöder en svart vätska och att delar av golvet är täckta av samma konstiga oändlighetsmönster som på Tjurmannens huvud och altaret i Bratts källare.

Plötsligt upplever Adam en sorts utomkroppslig upplevelse. Han får en vision av att stå framför en väldig man med tjurhuvud i paraduniform, omgiven av ljus. Figuren säger:

Kom, jag leder dig till ära. Jag leder dig till död. Knäböj inför din konung!

Adam misslyckades med sitt viljeslag och knäböjer. Han vaknade upp med ett tvång att hitta tjurmannen. Han klättrade upp ur hålet och berättade för oss andra vad som hänt. Han kände en obehagskänsla när han såg Elises amulett.

Ödestugan

Tiden började rusa iväg och vi ville hinna kolla kvarvarande hus, trots Adams mani. Vi gick bort från graven och mot Ödestugan (nr 5 på kartan). Huset var extremt förfallet, men Anna och Adam gick fram till dörren. När vi öppnade såg vi ett bord där det satt fyra figurer i gamla, förmultnade polisuniformer. Figurerna var i högsta grad döda. På plussidan viste vi nu vad som hänt med de försvunna poliserna. På minussidan får vi nog ställa det faktum att de reste sig och gick till anfall.

Anna drog med sig Adam bak från dörren och sedan turades vi om att leka zombie-piñata. Arthur visade sig vara en naturbegåvning och slog hårdare än någon annan.

När vi var klara gick vi in i den stinkande byggnaden och letade runt. Vi hittade rester av vad vi misstänker var konstaplarnas måltider. Vi såg ruttnande av djur och vi hittade också vad vi insåg var människoben.

Brogården

Nästa hus vi besökte var Brogården (nr 9 på kartan). Huset började förfalla, men var i bättre skick än ödestugan. Vi kikade först in genom en glipa i de igenbommade fönsterluckorna, men såg inget som verkade farligt. I trädgården hittade vi ett område med ovanligt mycket nässlor. Nässlorna såg dessutom märkliga ut, med missfärgade blad. Vi insåg att platsen där de växte hade varit uppgrävt tidigare, så vi satte spaden i marken. Efter ett tag hittade vi ben från flera människor.

Vi gick in i huset och möttes av en oväntat städad stuga. Det var dammigt, men ordentligt skurat innan huset lämnats. Under en av sängarna i huset hittade vi en rätt barnsligt snidad tjurmansfigur. I vedboden hittade vi tre figurer till. Mest på skoj gav vi en till Adam som blev helt till sig och kände ett tvång att springa in i huset och leta efter den riktiga statyetten.

Lyckan

När Adam lugnat ned sig begav vi oss norrut mot Lyckan. Det var den helt klart största gården vi stött på och det enda stenhus vi sett. På gården fanns ett par bodar och ställningar för att torka nät. Vid en brygga nedanför huset låg två roddbåtar förtöjda.

Vi började med att undersöka brunnen på gårdsplanen. Vi såg att det låg något i den, så vi gjorde en krok av rep och en kofot och lyckades dra upp en kappsäck. I den fanns en tröja, enklare bestick och tuggtobak. Vi halade ned Adam i brunnen för att se om det fanns mer saker, men väskan verkade vara det enda som kastats ned.

Dörren till huset stod på glänt och vi kunde se att det hade varit någon form av strid där. Vi såg stora klösmärken på dörrkarmen och fläckar av intorkat blod. Vi letade runt i huset och kunde konstaterat att någon hade övernattat där för typ en månad sedan. Vi hittade och ett vykort, skickat från Reykjavik 1909 till Hanna Karlsson från systern Johanna.

För att slippa vara kvar i byn och se om det fanns fler zombier begav vi oss tillbaka till hotellet och åt korvtallrik.

Våra planer för nästa dag är att berätta för polsen att vi hittat deras kollegor och försöka ta reda på vem Hanna och Johanna är. Gärna också åkta tillbaka och se om det finns någon tunnel in under kyrkan.