Torsdag 2 september

Inbrott hos Popov

Torsdagen den 2 september begav vi oss ut till Popovs exklusiva villastad, en halvmil utanför centrum, som byggdes vid sekelskiftet. Vi närmade oss en stor, vit trävilla med rött tegeltak, intill ett växthus.

Vi knackade på dörren, och en äldre man i livré öppnade och frågade vad vi ville. Han meddelade att ”Herrn inte var anträffbar” och hade varit borta ett tag. Under tiden såg vi en biffig man i kavaj titta ut genom ett fönster på andra våningen – en okänd figur.

Vi knackade även på hos grannen, som hade ett franskklingande namn, men ingen var hemma. Vi bestämde oss för att slå oss ner i växthuset, som var oskött och fullt med förtorkade tomatplantor. En mindre lastbil anlände, och en overallklädd man lyfte ut en stor trälåda. Han knackade på dörren, och butlern ropade inåt. En storvuxen kvinna kom ut och hjälpte till att bära in lådan. På sidan av lastbilen var en gris målad.

Efter ytterligare en halvtimme öppnades dörren igen. Ut klev den biffige mannen vi sett tidigare och en kortvuxen, medelålders kvinna helt klädd i svart. Mellan dem befann sig en medtagen man, som gick framåtlutad och som de höll på benen. Det var Rutger Wrangel de bar på. Han försökte prata med kvinnan: ”Jag förstår inte hur de kan tvivla på hans hängivenhet,” och ”Jag vill bara meddela mig med min hustru, ska det vara omöjligt?” Den biffige mannen hade en pistol i byxlinningen. De gick bakom huset och kom runt på andra sidan.

En stund senare kom ytterligare en man ut, klädd i overall och ätandes en smörgås. Han började beskära ett äppelträd – det var trädgårdsmästaren. Ytterligare en stund senare dök två pigor upp och hängde tvätt på husets baksida. Strax före klockan 20 packade trädgårdsmästaren ihop, gick till garaget för att lämna verktygen och gick sedan iväg.

Fönstren på bottenvåningen var mörka, och även plan ett var mörkt. Däremot lyste det i ett av rummen på tredje våningen. Vid elvatiden kom en bil på gatan, en mörk bil som stannade vid garaget. En kvinna gick på gången och låste upp. Ljuset tändes på våning 2, i fönstret i tornet på husets vänstra sida. Mittenfönstren tändes en kort tid senare.

Vi smög in i trädgården, där det var lätt att gömma sig bland buskarna. Det fanns flera fönster som gick att klättra in i, och en balkong på baksidan. Ett rum på våning två lyste, och ett fönster på sidan mot växthuset stod på glänt. Alla utom Adam smög in tyst, men ingen verkade ha hört oss.

Vi befann oss i en matsal med ett stort matbord och ett massivt vitrinskåp. Mot vägen fanns ett stort fönster och två dörrar. Dörren på bakre sidan ledde till en salong med öppen spis och ett par fåtöljer framför. På väggarna hängde konstverk, och på spiselkransen stod ett fotografi av tsarfamiljen. Här fanns även ett biljardbord och en radiogrammofon, samt en dörr med ett fönster intill. Vi öppnade dörren – den ledde till ett mindre matrum och en spiraltrappa upp, troligtvis tjänstefolkets matsal. En dörr ledde ut mot hallen, där en matta låg på golvet och en större trappa ledde upp till andra våningen. Vi fann inget under mattan.

Vi gick bort mot tornets sida till ett bibliotek. Där fanns bokskåp med glasdörrar och läsfåtöljer i trä med lädersitsar. I bokhyllorna fanns böcker på olika språk, många om rysk historia, och ett särskilt intresse för den minoiska kulturen märktes.

Tillbaka i tjänstematsalen gick vi in genom dörren till köket, som var stort och utrustat med modern utrustning. På ett av borden stod lådan de levererat – det var kött, troligtvis vilt. En dörr ledde ut.

Vi fortsatte uppför spiraltrappan till ett förråd med linneskåp och extrastolar. Tre dörrar fanns. Från dörren mot “Biljardrumshållet” hördes snarkningar från en eller flera män. Trappan fortsatte uppåt, och vi följde med. Anna misslyckades med att smyga. Pigorna som hängt tvätt sov där uppe, bakom två dörrar.

Vi gick tillbaka ner till rummet med snarkningarna – där sov två män, varav den ene var den med pistolen och den andra en annan biffig typ. De hade pinnstolar och en kortlek. Mot den ena sängen stod en pumphagelbössa. Anna smög in och skar halsen av dem. Den ena gick bra, men den andra fick Anna lite sinnesskada av. Vi plockade pistolen, en Browning 7,65mm, och pumphagelbössan, samt två askar ammunition till vardera vapen.

Vi fortsatte mot ”kökshållet” och fann ett rökrum med bekväma fåtöljer och öppen spis. Vi fortsatte rakt igenom till ett arbetsrum. Det var ganska litet, med ett skrivbord och arbetsstol, en grön divan mot ena väggen, en bokhylla och ett ekskåp. Ett svagt ljud av en mansröst hördes – någon sjöng från ekskåpet, som var låst. Skrivbordet var oanvänt. I bokhyllan fanns böcker om magi, ockultism och alkemi.

I skrivbordets vänstra låda låg en adressbok. Mittenlådan var tom. I den högra lådan fanns ett fyrtiotal brev från 1918 fram till nutid, från Steingrimur Arnarsson och Iris Beaulieu. I adressboken fanns en lista med namn, som verkade ha bläddrats till sista sidan med en lista över nummer. Ett ihopvikt brev låg i adressboken, skrivet av Tryggve: ”Vad ska vi göra med prästen. Vågar vi ha kvar honom i templet till nästa fullmåne, eller ska vi slänga honom till de underjordiska.” Det stod också: ”Inköp till höstmarknaden går enligt planerna” – på norska. En nyckelknippa låg vid adressboken, med många nycklar, en gammal och en ultramodern, men ingen passade skåpet.

Vi hittade ett par böcker av Emma Popova – dagböcker som beskrev drömländerna och den skinande konungen. Bokhyllan innehöll även andra dyra böcker. Vi öppnade dörren som ledde ut till en hall som delade våningen, där trappan fanns. En dörr mitt emot och flera andra dörrar fanns också.

Vi gick mot trappan, vilket orsakade oväsen. Vi hörde steg från rummet som tänts och skyndade upp. Någon låste upp och ropade: ”Är någon där?” Hon stängde dörren igen.

På översta våningen fanns åtta dörrar. Mot tornet fanns en liten salong med äldre soffor och några bord och karmstolar, som inte verkade så ofta använd. Nästa dörr ledde till ett litet badrum med WC och sittbadkar. En dörr till vänster var låst, och snarkljud hördes inifrån. Ingen nyckel fungerade, och vi lyckades inte dyrka upp den. I hallen, på dörren till det rummet, hängde en nyckel utanför. Det var ett gästrum med säng och skrivbord. En man låg och sov – det var Wrangel. Vi väckte honom, och han bad om hjälp. Vi tog honom med oss. Trappan knakade, och vi rusade. Vi hörde dörren öppnas, och någon ropade efter oss. Vi sprang ut genom ytterdörren och ut på vägen. Rutger, iklädd pyjamas, tog sig därifrån med oss.

Vi gick hemåt och satte oss ner för att prata med Rutger. Han var tacksam och rädd att han skulle bli offrad. Offrad till vem? ”Den skinande konungen,” svarade han. Han hade mycket att berätta men behövde vila. När han fick höra att hans exfru levde, började han gråta. Vi checkade in på Hotell Norge, betalade 10 kronor för ett dubbelrum, och Anna och Rutger stannade kvar med vapnen.

Fredag 3 september

Rutger Berättar Allt

På fredagsmorgonen, den 3 september, berättade Rutger sin historia: Han hade tagit statyn, och det var något som hände, någon som mer eller mindre sade åt honom att göra det. När Anna försökte hindra honom, hade det slagit över för honom, och han slog ner henne. Han frågade om vi träffat Bratt.

Bratt hade slagit ihjäl Ceder när de var hemma hos Bratt. Popov var också där. Bratt hade blivit helt galen och kunde inte hindras, han slog Ceder i huvudet. Cederblom hade blivit inbjuden. Söndagen efter utställningen hade Wrangel bett om ursäkt vid öppnandet. Bratt bjöd hem båda för att diskutera ”tjurmannen” och utgrävningen. Ceder råkade se något, vilket fick Bratt att ”få spelet” och slå ett bokstöd i tinningen på Ceder.

Popovfamiljen leder en kult – en krigsgud med minoiska rötter. Enligt Popov har de flera hundra medlemmar. Varje fullmåne offrar de människor, och de talar om ett tempel. De vill att Wrangel ska ansluta sig. Tjurmannen är en avbild. Popov är ledare för ”den vite” och har kontakter i Europa. Rutger misstänkte att ”minotauros” letade efter något. Höstmarknaden var ”sällskapets söndagssamkväm”. Popov hade rest. Han hade oroligt pratat med sin fru om Reidar och att de måste hitta honom.

Rutger hade hållits fången av två kultister: den medelålders kvinnan Marie Forunier och den äldre Leo Golovkin. De brukade vara i huset hos honom dagtid och försökte få honom att gå med i kulten. Om han inte anslöt sig inom en månad skulle han dö. Popov hade tjurmannen. Rutger lämnade vi till svenska ambassaden. Han framställde det som att han blivit kidnappad, men hade svårt att förklara stölden och kidnappningen.

Breven handlade om Steingrimur som sökte den skinande på Island. De blev alltmer osammanhängande, med 5-6 brev per år. En alltmer oroad Iris undrade hur hon skulle kunna hjälpa Steingrimmur och om Emma visste var Steingrimmur fått sina galna idéer från.

Emmas dagbok krävde långa studier. Den innehöll en historik om Emma, som hette Emma Forsman. Hon lärde känna Iris och Steingrimmur, som var teosofer, på Island. De lärde henne bland annat om drömländerna. Dagboken skildrade hennes utveckling som drömmare.

Vi checkade in hos Ivar Olsen, som var glad att se oss. Han hade inte fått veta något om namnen vi nämnt, men tipsade oss om att kolla i hamnen. Adam köpte nya kläder.

En vända till Pipervika

Vi gick till Pipervika och ställde frågor till folk. Området var smutsigt, nedgånget och hopplöst. På en pub bjöd vi folk på dricka. Vi frågade om de hört något om försvinnanden. Ja, glädjeflickor och uteliggare, men polisen var inte intresserad. Vi frågade om de sett några biffiga typer som frågade runt här, men de kunde inte berätta så mycket mer. Vi frågade om de hört talas om ”templet”. ”Nä, vi är inte så religiösa,” svarade de. ”Några präster som kommer hit?” ”Nä, men några har fått stöd via Sjel og Minne.” ”Vet ni något om Samson?” ”Fråga hamnkaptenen.” ”Känner ni Reidar?” De ville inte prata.

Vi gick till hamnen och letade efter hamnkaptenen ”Ole”. Vi hittade honom där, lite glansig i ögonen. Vi bjöd på mer sprit. Vi frågade efter folk som jobbat på Samson, eller någon av de andra båtarna. Han kunde plocka fram listor till morgondagen klockan 1. Vi gick till skeppen, som låg kvar som innan. Inga människor syntes på kajerna. Samson byggdes 1890, Orion 1909. Vi gick till hotellet och sov en lång och skön natt.

Lördag 4 september

Spåren efter Reidar

Klockan 9 på lördagsmorgonen, den 4 september, kände vi oss utvilade. Vi gick ner till Orion och Samson. En ”biff” stod utanför Samson och hotade oss med pistol. Anna visade sin pistol och sade att vi skulle sätta stopp för ”den skinande konungen”, vilket gjorde mannen arg.

Vi gick till Ole och fick listor med folk som varit på Samson. Listan sträckte sig sex år tillbaka. På 1920 års lista stod Reidar med, men inga andra namn vi kände igen. Vissa hade adresser, men Reidars adress var bara ”Pipervika”. Vi sprang runt bland adresserna, men ingen bodde kvar. En person berättade att en av dem var en släkting som försvunnit.

Söndag 5 september

Höstmarknaden på Bygdøy

Söndagen den 5 september försökte vi klä oss lite annorlunda. Anna i klänning, Algot i fin kostym, Arthur klädd som en hamnarbetare, och Adam utan prästkläder. Sjel og Minne anordnade sin årliga höstmarknad på Bygdøy, och i år hade de satsat extra mycket. Friluftsmuseet var inspirerat av Skansen.

Klockan 17 skulle Emma P hålla föredrag om Sjel og Minne. Vi kom klockan 10 och slussades in genom Bergens stadsport. Vi kom till nummer 2, ett torg med en karusell, fyllt av stånd som sålde allt möjligt folkligt. Kvinnor i folkdräkter var överallt. Vid en tombola misslyckades Anna. En liten scen framför kyrkan hade en orkester som spelade. I ridhuset fanns en utställning om SoM, där Terve Hvitfeldt berättade om samfundet. De samlade in pengar till behövande, särskilt ensamma mammor, och frågade om vi ville donera. Vi trodde att Terve verkligen trodde på att det var en seriös organisation.

Vi gick till stavkyrkan. Intill låg en restaurang som serverade öl och allt från fisk till hare och piroger. Vi mötte en grupp ungdomar med insamlingsbössor som samlade in pengar till samfundet. Senare ersattes barnfamiljerna av en mer vuxen publik. Näst på programmet stod Emmas föreläsning.