Söndag 5 september

En Olycksbådande Föreläsning

Söndagen den 5 september, klockan 17, samlades vi för att lyssna på Emmas föreläsning, arrangerad av “Sjel og Minne”. Föreläsningslokalen började bli trång, fylld av okända ansikten, varav några var anmärkningsvärt ”biffiga”. Emma själv, en karismatisk kvinna med en lång elegant klänning och genomträngande gröna ögon, dominerade rummet. Hon inledde med att tala om föreningens aktiviteter, särskilt hur de ”hjälpte vilsna själar att finna mening”. Redan här märkte vi att fler ”biffar” stod posterade även utanför lokalen.

Efter en stund skiftade Emma fokus till museet och vikten av att minnas det förflutna samt att bevara monarkin. Arthur fick genast känslan av att hon var en betydelsefull person, en född ledare att se upp till, och kände sig djupt berörd, samtidigt som en ovanlig trötthet sköljde över honom. Vi andra observerade att många i publiken stirrade nästan maniskt på Emma, som om de var hypnotiserade. När hon tackade för sig och lämnade lokalen, noterade Algot att vakterna var beväpnade. Vi blev alla medlemmar i föreningen, som hade möten varje torsdagskväll på ”Sjel og Minne”.

Utanför började folkmassan plötsligt skrika högt och oprovocerat slåss. Algot förlorade fem sinneshälsa, greps av panik och flydde. Kaos bröt ut, som i en mardröm, och flera personer misshandlades brutalt. Mitt i virrvarret lyckades Arthur och Anna rädda en liten pojke.

Ett Mystiskt Uppdykande och Kyrkans Skändning

Plötsligt drog en kraftig vind med små tromber genom folkmassan. Rök och sot samlades på torget och bildade en gigantisk, cirka 20 meter hög, tjurhövdad figur som hotfullt lutade sig över kyrkan. Lika snabbt som den dök upp, bleknade den bort och försvann. Inte alla tycktes ha märkt händelsen, men kaoset stannade upp och folket vaknade till, gråtande och undrande vad som hänt.

Vi sökte oss in i kyrkan, men dörren var låst. Sakristian däremot, stod öppen. Där möttes vi av en fruktansvärd syn: ett slaktat får på altaret, sönderhackat som i ett ursinne. Blodet bildade ett obekant, men medvetet skapat mönster på golvet. Kyrkan var tom. Adam meddelade en polis att kyrkan skändats.

På vägen tillbaka såg vi Tervje, likblek och nästan gråtfärdig, på övervåningen i ridhuset. Hon var orolig och hade sett Emma komma tillsammans med en annan kvinna och några ”biffar”, varav några var nedstänkta med blod. Vi gick en våning upp i ridhuset, där det fanns kontor med bra utsikt över torget, men även de var tomma. Utanför hade polisen spärrat av kyrkan. Efter detta åkte vi tillbaka till stan, checkade in på hotellet, tog en kvällsmacka och sov.

Måndag 6 september

Sökandet Börjar

Måndagen den 6 september, vaknade vi utvilade och begav oss till Dagbladet. Polisens officiella linje var att bråkmakare och anarkister låg bakom söndagens händelser. Andra spekulerade i djävulsdyrkan, medan S-skribenter trodde det rörde sig om högermilis och nykterhetsrörelsen skyllde på spriten. Vi berättade allt för Ivar.

Vi fick nys om att Reidar kunde ha släkt i stadens ruffiga kvarter. Vi hittade också en notis om en man vid namn Samson från 1924, där det rapporterades att Martin Holm, en 14-årig pojke, hade smugit ombord på ett fartyg med kamrater och försvunnit spårlöst. Kamraterna hävdade att han hade ”trillat genom väggen och försvunnit”.

Efter lunch, som bestod av lingongryta med lamm, köpte vi sprit. Vi begav oss till hamnen och gick in på ”Den Svettige Sjömannen”, där en medelålders kvinna stod bakom disken. Hon visste inget om Reidar, men när vi frågade om barer där folk från Ryssland brukade hänga, pekade hon oss mot Kafé Nordstiernen på Tordenskioldsgade, mellan hamnen och där vi befann oss.

Kafé Nordstiernen var inte riktigt lika ruffigt som sjömanskrogen, med öppettider måndag-lördag 10-19 och söndag 10-17. En kort, kurvig kvinna stod bakom disken. Vid ett av borden satt en man vi inte kände igen, Dima Kudrjavtsev, pojkvän till kvinnan bakom disken, Marit Lund. Han mindes Nestor Kotov, som hade ställt frågor om ”de viljelösa personerna” och visat intresse för dem. Dima kände dem som drabbats, men ingen av dem hade varit med till Sjel og Minne. Han berättade att Bjarne och Kotov misstänkte att SoM var inblandade och att myndigheterna inte hade agerat. De första fallen hade dykt upp för en tid sedan. Dima kände bara till Popov till namnet.

Spåren Leder till Reidar

Vi fortsatte mot ett ännu ruffigare område i hamnen. Vi mutade en man med 10 kronor och en flaska sprit, som berättade att hans kusin nere vid kajen hade varit ”lite konstig” efter att ha besökt ett ökänd ställe i trakten. Vi gick ner mot kajen, där vi fann halvt nedfallna trähus och fattigdom. Vi mutade barn med en krona vardera, som berättade var Reidar bodde och att vi skulle prata med Kari.

Vi gick mot huset de pekat ut, ett lite finare hus med blå fasad. Utanför stod två män och spanade över gatan. Vi lyckades övertyga dem att släppa in oss i ett unket rum. Efter en stund kom en kvinna i 60-årsåldern med långt grått hår och fyrkantiga glasögon, men med pigga och skarpa ögon. Vi förklarade situationen, och det viktigaste för henne var att Reidar inte skulle råka illa ut. Hon behövde lita på oss och misstänkte att Minotauros låg bakom det hela, varför Reidar höll sig gömd och mådde dåligt. Vi hörde hur hon pratade med sin familj och nämnde att vi inte skulle blanda in polisen. Det handlade om Leif och Ivar, Reidars kusiner. Hon litade på oss och bestämde att vi skulle mötas klockan 22 nere vid kajen.

Vi åt middag och inväntade kvällen. Vid 22-tiden kom vi till kajen där Leif och Ivar väntade. En trappa ledde ner till en liten segelbåt med ångmotor. Vi gick ombord och begav oss ut i Piperviken. Efter en kvart sade Leif: ”Ni ska till en fyr, Dyna fyr, där Reidar har gömt sig.” Fyren låg på en liten ö utanför museets halvö och byggdes 1874, och skulle eventuellt elektrifieras. En släkting till dem var fyrvaktare.

Reidars Skräckinjagande Bekännelse

På bryggan möttes vi av en storväxt medelålders man med skägg och sjömanspipa, klädd i fyrvaktaruniform och skärmmössa. Det var Sverre, deras kusin, ovanligt stor med grova händer. Han var misstänksam, men hälsade oss till slut välkomna och inspekterade oss noga. ”Reidar finns här, men är svår att prata med”, sa han.

På nedervåningen i fyren fanns ett enkelt kök och en sal med en träsoffa. Vid köksbordet satt en orakad man i yngre medelåldern, som såg mer härjad ut än på bilden vi sett. Han höll sig hårt om kroppen, skakade som av frossa och såg sig hela tiden omkring. Han pratade osammanhängande och stannade till ibland, till synes ohjälpligt galen.

När vi nämnde Samson, höll han sig hårt om sig. Han hade träffat Popov 1919 i Murmansk, en ”elak jävel”, vars underlydande skröt om att de mördade civila. Reidar hade varit matros. Han verkade försöka hålla något inom sig.

Han fortsatte sin berättelse: på väg till Norge, under en storm då motorn krånglade, hamnade de på öppet hav i en kritisk situation. Då började drömmarna om den ”skinande konungen” – en svart tjurhuvud och paraduniform som reste sig från en grav på havets botten och lovade att rädda dem. Varje gång han somnade såg han konungen, och varje natt blev drömmen mer verklig. Konungen beordrade dem att först kasta civila överbord och sedan beväpna sig.

När stormen bedarrat, hade ena hälften av besättningen hört konungen, medan de andra trodde de var galna. Popov ledde dem när de offrade de otrogna – över hundra dog i en blodig ritual. En minotaurus av sot och rök bildades ur skorstenen och välsignade dem.

I Norge bestämde Popov att de skulle finna konungen och väcka honom ur sin grav. Reidar började tvivla och gradvis slita sig loss, tills han slutligen flydde. ”Jag borde inte berätta”, viskade han, ”det är något mer ni måste veta. Vi kallar på minotaurus i templet. De svaga måste dö – vi lagrar kraft i skallarna.”

Han öppnade munnen, och insekter vällde ut och spred sig upp mot taket. Insekter strömmade ut ur näsa, mun och öron, innan överkroppen exploderade i hundratusentals bitande och stingande insekter. Insekterna kastade sig mot Sverre, som högg med en yxa. De andra kusinerna skrek att vi måste fly. Insekterna åt upp Sverre. Vi flydde, kastade fotogenlampan i golvet. Båda kusinerna blev uppätna. Vi stängde dörren och flydde mot båten. När vi åkte iväg såg vi fyren brinna. Vi tog oss tillbaka till hotellet.

Tisdag 7 september

Inbrott Planeras

Tisdagen den 7 september vaknade vi trötta och gick återigen till tidningen. Inga gamla ritningar fanns över Sjel og Minne. Vi besökte sedan Akers gamla kyrka. Allt verkade normalt, och prästen kände till SoM men hade inget samröre med dem och visste inget annat. Vi vilade under dagen. Nästa steg var att planera ett inbrott hos Sjel og Minne.