Söndag 12 september – Torsdag 16 september

Resan till Island

Från söndagen den 12 september till torsdagen den 16 september befann vi oss ombord på båten mot Island. Inget särskilt hände under resan, men vi upplevde alla konstiga drömmar. Särskilt Adam hade många drömmar fyllda av vatten och andra underliga syner.

Vid lunchtid på torsdagen den 16 september anlände vi till Reykjavik. Staden, med sina cirka 16 000 invånare år 1926, bestod mestadels av betonghus med fasader täckta av korrugerad plåt. Bilar var en sällsynt syn; folk använde fortfarande häst och vagn eller red. På hela Island bodde vid den tiden ungefär 100 000 invånare.

Vi checkade in på Hotell Reykjavik och möttes av en skäggig man i lusekofta vid namn Kent Kentdottir. Vi bokade två rum för 50 isländska kronor per natt. Kent rekommenderade att vi talade med Jon Kjatansson, chefredaktör på dagstidningen Morgonbladet, om vi ville veta vad som hände i staden. Han rekommenderade också varmt hotellets mat, särskilt fiskrätterna som serverades mellan klockan 18 och 21.

Torsdag 16 september

Reykjavik utforskas

Vi träffade chefredaktör Jon Kjatansson som försåg oss med flera namn på personer som kunde ge oss mer information. Om vi ville veta något om båten Herkules, som Popov var ombord på, skulle vi tala med Johan Jonsson på kustbevakningen. För frågor om andlighet skulle vi söka upp Haldur Sigrunsson eller Iris Beaulieu på Teosofiska Samfundet. Iris Beaulieu importerade även ostar, gav ut böcker och undervisade i franska och piano. För allmän information om staden kunde vi kontakta polisen, ledda av kommissarie Gisli Magnusson, med station på Pósthússtræti 3. Om vi ville veta mer om de invandrade svenskarna från Kungsskär, skulle vi prata med riksantikvarien Mattias Þordarsson.

På vår fråga om Steingrimur Arnarsson visade det sig att han var en bekant person i staden. Han bodde med sin mor, Laufey Galdursdottir, på Njarðargata 61 och hade startat ett företag i hamnen. Hans mor skulle troligen veta mer om detta.

Vi gick ner till hamnen, som låg centralt och vars äldsta delar byggdes 1913-1915. Kustbevakningen höll till i ett fartyg mitt i hamnen, där vi visades till chefen, Johan P Jonsson – en stadig man med renrakat ansikte och stor näsa. Han berättade att Herkules hade lämnat hamnen igår efter att ha legat där i fem dagar. Besättningen verkade konstig, en udda blandning av folk, och han visste att Popov hade varit ombord. Johan nämnde också att vi kunde hyra sjöflygplanet Idun om vi ville ta oss till norra Island. Planet, en Junkers G24, ägdes av Elin Ragnarsdottir och låg ute i hamnen. Han kände till Steingrimur och pekade ut ett hamnmagasin där Steingrimur drev firman ”Meadow Lambs”, som exporterade kött till Storbritannien.

Därefter sökte vi oss till Teosofiska Samfundet på Ingólfsstræti 22, ett vitt hus som de delade med Le Droit Humaine (en frimurarvariant för båda könen), för att prata med Iris. Dörren öppnades av Iris Beaulieu själv, en bastant kvinna med grått hår och en intensiv blick. Bakom henne stod en ung man som presenterade sig som Thomas Finnsson. Vi välkomnades in.

Eftersom vi var osäkra på var hennes lojalitet låg, inledde vi med att säga att vi var medlemmar i Sjel og Minne. Hon bekräftade att hon kände Emma Popova men verkade något skeptisk till henne. Iris hade fått ett brev där Emma skrev att hon snart skulle komma till Island och att ”något underbart” hände i Reykjavik. Vi frågade om hon hört talas om ”den skinande konungen”. Iris berättade att Steingrimur hade varit involverad i det men hade blivit portad. Steingrimur hade någon form av militaristisk fantasi, och Iris trodde att han var fascist. Algot frågade Iris om hon visste något om folket från Kungsskär, men det gjorde hon inte.

Thomas berättade att Steingrimur nyligen hade haft ett gräl med Haldur Sigrunsson. Han hade hört Steingrimur säga att han ville ta Haldur till sin fadersgård på Reykjanes, vilket Thomas trodde förklarade Haldurs dåliga humör. Han hade inte sett Haldur sedan dess. Haldur hade känt Steingrimur sedan barndomen och var nu lärare i danska och tyska på latinskolan. Det var Haldur som hade introducerat Steingrimur för teosofin.

Vi stannade länge hos Iris och Thomas och kände att de litade på oss. Iris nämnde att hon haft oroande, nästan profetiska, drömmar. Hon trodde på sanndrömmar och kunde hjälpa oss förstå våra egna drömmar, men det krävdes en magisk ritual. Hon ryckte bort mattan och avslöjade en cirkel under den som vi satte oss i. Iris och Thomas tände rökelser, strödde rosenblad omkring oss och mumlade sedan på fornnordiska i en halvtimme. Efter ritualen berättade Iris att vi nu kanske skulle se varandra i drömmarna. Därefter tackade vi för oss och gick tillbaka till hotellet.

Fredag 17 september

En Profetisk Mardröm och Hemligheternas Djup

Mitt i natten vaknade vi plötsligt till och befann oss utanför teosofernas hus. Dörren öppnades, och Iris och Thomas klev ut och pekade upp mot himlen. Den var kraftigt rödflammig, som ett infekterat sår. En silverfärgad farkost flög blixtsnabbt förbi – den liknade ett flygplan men saknade propellrar och sprutade eld från aktern. På gatorna rörde sig massor av människor och uniformerade män, och i hamnen låg många militärskepp. Vi hörde någon säga något om att ”de sista satelliterna har gått ned”. Den konstiga sången, som vi hört tidigare, hördes igen. När vi tittade upp sprack himlen upp mot en svart avgrund bortom stjärnorna. Sången stegrade som en tjutande kör från tusen strupar, och vi såg en gigantisk, formlös skepnad väller in genom mörkret till vår värld. Då vaknade vi.

Vi kunde inte somna om, utan väntade till morgonen, åt frukost och gick sedan bort till teosofernas hus. Iris mötte oss på trappan och berättade att hon och Thomas hade haft samma dröm. Iris trodde att den var profetisk och att varelsen som kom ur himlen var Asatot, demonsultanen.

Vi berättade då allt för Iris: om Kungsskär, tjurmannen, de avhuggna huvudena och allt annat vi visste om Popov och hans anhang i Sjel og Minne. Iris tyckte att vi borde bege oss norrut för att stoppa Popov och erbjöd sig att hjälpa oss.

Vi funderade på om vi skulle ta oss till Reykjanes och besöka Steingrimurs fadersgård Skogakåt. I så fall skulle vi ta en taxi de fyra milen till Hafnarfjörður och sedan rida den sista milen.

Vi åt lunch (fiskrullar med sötsur sås) och begav oss sedan till riksarkivet, där vi träffade riksantikvarie Mattias Þordarsson. Han var en liten, entusiastisk man i 50-årsåldern, som verkade glad att få någon att prata med. Vi frågade om Kungsskärsfolket, och han letade fram vad han hade i arkiven. Han kunde berätta att de kom till Siglufjörður 1909, och vi kände igen flera namn, bland annat Isidor Hermansson. Isidor hade en fiskmjölsfabrik som startades 1911 och fortfarande fanns kvar. Vi tittade i en årsbok från 1913 och såg en bild på kuttern Violet, som vi visste var Isidors båt. Vi fick veta att Steingrimur hade varit där och kollat samma sak som vi.

Vi gick mot hamnen och letade upp Elin med flygplanet. Hon tog 200 isländska kronor (130 svenska) för att ta oss till Siglufjörður. Vi accepterade och bestämde att vi skulle flyga klockan 9 i morgon.

Vid 17-tiden besökte vi Steingrimurs mor, Laufey, som bodde med sonen i ett enkelt betonghus med vitmålad korrugerad plåt. Fadern var död; han hade gått ner i ett vulkaniskt gyttjehål när de bodde på Reykjanes. Därefter hade de flyttat in till Reykjavik. Laufey talade bara isländska, men Anna lyckades kommunicera med henne på fornnordiska. Hon berättade att sonen inte var hemma. Vi sa att vi hade gemensamma vänner, och vi fick komma in.

Vi fick veta att Popovs fru Emma och Steingrimur tidigare hade varit ett par. Steingrimur hade haft ekonomiska bekymmer, men hade fått pengar av Popov så att han kunde starta sitt företag. Sonen hade umgåtts med Heins under tiden han var här. Heins bodde på Hotell Hekla. Arthur såg ett foto på sonen och Emma från Tingsvallen 1918. Laufey berättade att Steingrimur hade börjat intressera sig för Islands historia. Hon berättade också att han hade bråkat med Haldur, vilket hon tyckte var tråkigt. Men det var tydligt att hon var stolt över sin son. Vi tackade henne och gick tillbaka till hotellet där vi kunde välja mellan plokkfiskur eller lammgryta till middag.

Vid elvatiden på kvällen gick vi ner till hamnen för att titta på Steingrimurs företag, ”Meadow Lambs”. Det var ett mindre, fönsterlöst och grått lagerhus i betong. Plank och plåtdörrar ledde in till gården. Det verkade tomt. Algot dyrkade upp ett hänglås, och vi tog oss in på gården.

En dörr ledde in i byggnaden, och Algot dyrkade upp den också. Vi kom in i ett litet kontor med skrivbord. Vi tände taklampan och såg oss omkring. Förutom skrivbordet fanns två dörrar: en som ledde till ett kylrum och en annan låst som ledde till ett frysrum. Vi hörde ett melodiskt, men enerverande ljud från frysrummet. Det lät lite som en elektrisk motor, men vi upptäckte att ljudet påminde om den kusliga sången.

Anna letade igenom skrivbordet och hittade bokföring. Än så länge var det bara utgifter, men kapital hade tillförts firman av Popov. Vi hittade också ett skissblock med en ockult symbol, som verkade ha något med helgande av ett tempel att göra. Eftersom texten kring symbolen var skriven på latin förstod Adam vad det stod; det handlade om att åkalla någon väktare.

Vi öppnade kylrummet först, som inte var låst. Vi såg tio slaktade lammkroppar på krokar i taket och slaktbänkar längst in. Vi tittade närmare och såg att magiska symboler hade målats med blod längs väggarna. Vi förstod inte meningen med symbolerna.

Algot dyrkade upp frysrummet och lämnade sedan huset tillsammans med Arthur. Ljudet blev högre när Anna öppnade, och vi hörde att det var samma sång vi hört många gånger tidigare. Adam stoppade papper i öronen för att slippa höra. Rummet var kolsvart, men i ljuset som föll in såg vi att det hängde köttkrokar i taket. Mitt på golvet reste sig en bisarr figur, skapad av slaktade lamm och människodelar. Vi såg minst två flådda kroppar av män inflätade i statyn. Plötsligt märkte vi en rörelse i taket, och en oformlig, tentakelformad varelse som glimmade av fukt sänkte sig ner mot golvet. I en tentakel höll den ett metallrör, och vi förstod att ljudet kom från röret. Anna slängde igen dörren så fort det gick och låste den igen.

Vi sprang bort till Iris och berättade vad vi sett. Hon sa att vi måste stoppa varelsen till varje pris och att hon kunde ordna fram dynamit så att vi kunde spränga byggnaden. Efter en timme möttes vi vid Meadow Lambs. Iris hade fått en hel låda dynamit från en vän som hade en järnhandel. Anna sprang in, tände på dynamiten och sprang ut igen, och hela byggnaden exploderade. Vi sökte omkring i resterna men kunde inte se några spår av tentakelvarelsen, så vi gick tillbaka till hotellet. Där var det liv och folk undrade om vi hört smällen.

Lördag 18 september

Mot Siglufjörður

Vi vaknade vid 7-tiden på lördagen den 18 september, gjorde oss i ordning och begav oss ner till hamnen och flygplanet. På vägen såg vi att de hade spärrat av vid huset, och polisen utredde explosionen. Vi skyndade förbi och tog oss till planet Idun och lyfte.

Samtliga uppskattade att flyga för första gången utom Arthur, som inte uppskattade upplevelsen. Efter ett par timmar kom vi fram. Vi kunde inte se Herkules på havet.

Siglufjörður var Norra Islands största fiskehamn och kallades Sillens Klondike. Albert Engström räknade till 23 lönnkrogar när han skrev om staden i ”Åt Häcklefjäll” 1913. Vi såg många fiskebåtar i hamnen, trots att säsongen var över.

Vår pilot, Elin, sa att hon skulle stanna kvar och vänta på oss. Hon rekommenderade Hotell Siglunes. Hon berättade att det inte fanns någon polis, men en lagman i staden vid namn Elias Kristiansson.

På hotellet frågade vi om svenskarna. Kungsskärsborna hade byggt hus vid nedre hamnen. De hade en liten lokal som verkade som kyrka för deras lite speciella tro. Herkules hade varit där för någon dag sedan. Besättningen hade besökt lagmannen, som direkt efter mötet åkte ut för att fiska. Herkules besättning besökte också svenskarna. Det ryktades att folk blivit misshandlade på fiskfabriken. Till slut hade några hamnarbetare gått in och hittat Isidor illa slagen.

Herkules lade sedan till vid fiskfabriken, och ett stort slagsmål utbröt. Dagen efter lämnade Herkules, och en kropp hittades i vattnet. Två personer, Ulrik Henriksen och Frode Kvist, försvann samtidigt som Herkules lämnade Siglufjörður och hade inte hittats. Det ryktades att några släktingar till Isidor följt med Herkules – kanske ofrivilligt.

Nästa gång skulle vi prata med Isidor och försöka reda ut allt.