Lördag 18 september

Fiskfabriken i Siglufjörður

I nedre hamnen i Siglufjörður stod den stora, deprimerande betongbyggnaden som var fiskfabriken. Ju närmare vi kom, desto starkare blev stanken av rutten fisk. Utanför byggnaden, som bar skylten ”Hermanssonar Fiskur”, låg två båtar, Violet och Linden, förtöjda. Tre män och två kvinnor arbetade utanför.

På sluttningen ned mot hamnen fanns en samling hus, och vi gick mot det lite större, blå tvåvåningshuset. Vi hälsade på personerna utanför fiskfabriken på svenska och försökte charma dem, men det fungerade inte. Det var först när Arthur hotade dem som de till slut talade med oss. De berättade att två svenskar, Vilhelm och Nils, hade förts bort av Popov och hans män. Dagen efter att Popovs skepp hade lämnat, hade en drunknad man hittats i vattnet. De visste inget mer utan hänvisade oss till Isidor.

Innan vi träffade Isidor gick vi till deras kyrka. Den var en enkel träbyggnad, utan några religiösa symboler. Dörren stod öppen, och vi klev in i en lada med en rad av bänkar. Ett altare av sten stod längst fram, bredvid en staty av ”Fisk-Jesus”. Lokalen var dunkelt upplyst och fuktig.

Därefter gick vi till det blå huset. Tomten var vindpinad och kal, omringad av ett lågt trästaket. Utanför satt en man i 40-årsåldern med ett gevär över knäna, som hette Bertil. Vi berättade att vi ville prata med Isidor, och han släppte in oss. Huset var modernt, inte alls lika armodigt som på Kungsskär. Det fanns både el och en modern spis. Vi möttes av en kvinna, Hanna, Isidors dotter. Hon berättade att Isidor låg på övervåningen och inte mådde riktigt bra. I köket såg vi ytterligare en kvinna i ungefär samma ålder som Hanna.

Isidor, en storvuxen man på 68 år med skarpa ansiktsdrag, låg i sovrummet. Han var blåslagen i ansiktet och hade en hand omplåstrad med vad som såg ut att vara brutna fingrar. Han insåg genast att vi var Popovs fiender. Han berättade att den skinande konungens grav, som han och de andra svenskarna hade sänkt i havet, var det ryssen letade efter. Popov ville göra något som skulle förändra världen, och vi måste stoppa honom. Isidor och svenskarna hade fått hjälp av De Dunkla att återbegrava graven 1909, och han varnade oss att allt runt graven var fördömt. Kistan hade sänkts vid en ö 30 sjömil söder om Vestmannaeyjabær, öarna söder om Reykjavik.

Han var orolig för två pojkar, Didrik och Helge, som hade försvunnit föregående dag. Helge var Hannas son. Skeppskamrater till två norrmän som också försvunnit hade bråkat med Bertil, och kort därefter hade Didrik och Helge försvunnit. Isidor berättade att striden hade brutit ut när Popovs skepp Herkules kommit och bråkat, vilket hade resulterat i att en man från Herkules dog. Popov hade misshandlat Isidor. Angående de kidnappade svenskarna var Vilhelm Hannas make och Nils Isidors kusin. Han trodde att ryssarna hade kidnappat norrmännen också, men visste inte varför. Lagmannen Elias Kristiansson hjälpte inte till, utan uppviglar snarare de andra mot svenskarna. Isidor misstänkte att han hade blivit mutad.

Vi pratade med Bertil om norrmännen. De hade kommit för att ta reda på vad som hänt med sina försvunna kamrater och misstänkte att svenskarna hade något med saken att göra. Norrmännens båt hette Fjordbris och ägdes av Iver Rode.

Vi gick till hamnen och hittade Fjordbris. Det var tomt på båten, men vi märkte att det var folk på bryggan. En skäggig man, som luktade sprit, öppnade när vi knackade på. Anna charmade honom, och han bröt ihop och började gråta. Han erkände att de hade kidnappat pojkarna. Besättningsmännen på Fjordbris hade träffat dem ute på havet, och några av dem hade gälar och simhud. En del besättningsmän hade börjat gorma om att de var missfoster och om häxkonst. Pojkarna var inlåsta nere i båten. Han var okej med att vi tog med oss pojkarna. Didrik var skadad, men vi tog med oss båda hem. Alla blev glada och bjöds på sprit och kaffe.

Tillbaka på hotellet pratade vi med piloten Elin om att flyga till Herkules plats nästa dag innan vi gick till sängs.

Söndag 19 september

Farliga förberedelser

Vi vaknade och gjorde oss klara. Vi begav oss till telefonkontoret och ringde Iris. Hon lovade att fixa sprängmedel och annat vi behövde. Därefter hälsade vi på lagmannen Ilias Kristiansson, som bodde mitt i staden. Han var kort, kompakt och hade ett stort skägg. Han visste ingenting och skyllde på svenskarna, men vi märkte tydligt att han ljög.

Elin sa att hon kunde flyga oss till Vestmannaeyjabær för 300 kr, men att vi var tvungna att vänta till morgondagen. Vi skulle mellanlanda i Reykjavik där Iris skulle möta upp med en ryggsäck full med dynamit.

Måndag 20 september

Sökandet efter Herkules

Elin hade fixat två kanoter åt oss. Vi flög ut och spanade, men kunde inte se Herkules. Anna fick syn på vrakspillror några sjömil söder om den utpekade positionen och vi följde spåret. Vi landade på vattnet och såg resterna av ett större fiskeskepp, inte Herkules.

Vi bad Elin flyga om Reykjanes på vägen tillbaka till Reykjavik. Där fick vi syn på Herkules som var på väg in mot hamnen. När Anna tittade genom kikaren verkade skeppet försvinna och komma tillbaka, som om det ”glitchade” in och ut ur verkligheten. När vi kom fram låg Herkules för ankar mitt i hamnbassängen. Vi såg en liten båt med folk som var på väg ut till skeppet.

Vi gick till Johan Jonsson på kustbevakningen, men han trodde oss inte. Han lät oss dock följa med honom och Einar ut på inspektion på Herkules. Bredvid Herkules låg den lilla båten. Det fanns ingen lejdare, så vi visste inte hur de tagit sig ombord. Johan tutade, men fick ingen reaktion. Vi såg en enkel repstege när vi kom närmare. Algot klättrade upp och hörde den kusliga sången med en gång. Mitt på däcket fanns en vinsch med en dykarklocka och dykardräkter. Vi såg skottskador i relingen, på dykardräkten och i en ventil. En stege ledde upp mot bryggan.

Algot hjälpte oss andra upp. Johan drog sitt vapen och gick upp mot bryggan. En dörr stod på glänt. Bryggan var stor och modern med en radio. Det såg ut som om det varit ett våldsamt bråk, med sönderskjuten glaspanel. Två dörrar ledde bakåt, och de var stängda. Vid sidan om dörrarna ledde en trappa ned.

Johan sa att vi måste hitta kaptenen och gick mot den högra dörren. Det var ett litet kontorsrum utan människor. Där fanns arkivskåp och ett skrivbord. På skrivbordet låg ett exemplar av boken ”Vansinnets Tron”. Arthur öppnade den vänstra dörren. Det var kaptenens sovrum, och där möttes vi av en blodig och manisk Popov med en pistol i handen. Han sköt mot Arthur, och kulan snuddade honom. Arthur sprang fram och sköt Popov, som föll ihop medvetslös. I rummet fanns en offerkniv i koppar, kopplad till den Minoiska kulturen. Vi hittade också en sabel och ett mausergevär, som Adam tog.

Johan och Einar satte handklovar på Popov.

Vi gick ned för trappan till en våning med hytter. Vi såg spår av strid och tumult överallt: skotthål, blod och knivmärken. Anna öppnade en hytt som var tom med säng, skrivbord och garderob. I garderoben fanns uniformer, så vi misstänkte att det hade varit en besättningsman. Alla hytter var olåsta, men inga spår av bråk fanns inne i hytterna.

Vi fortsatte nedåt. Ett par hyttdörrar och en dörr till en mäss. Spår av strid fanns även här. Johan gick in i mässen och stötte på två besättningsmän som låg stupfulla över ett bord. En trappa ledde nedåt. Vi tittade i hytterna. I den närmaste låg en kropp i sängen, totalt sönderhackad i små bitar.

Vi gick ned i en mindre mäss. På golvet låg fyra medvetslösa, berusade besättningsmän. En dörr ledde till en sjukstuga. Där fanns två illa skadade män, båda levde. En var en besättningsman, och den andra en yngre man som pratade svenska och ropade ”hjälp mig, hjälp mig”. Vi förstod att han var en av de kidnappade svenskarna, Wilhelm. Anna sprang fram till honom. Han var illa däran, både mentalt och fysiskt, och hade blivit torterad. Einar tog upp honom på däck. Den andre mannen i sjukstugan mumlade bara och var totalt galen. Arthur gav honom en dos morfin så att han somnade.

Vi gick tillbaka till hytterna och tog trappan ned till tredje hyttplanet. Även här fanns blodspår och stängda hyttdörrar. Vi kollade hytterna, och plötsligt öppnades en magisk öppning i en vägg. Ut ur den flög en svärm av insekter som gav oss skada innan de dog. Insekterna var gjorda av metall. Det fanns inga människor i hytterna, och den sista dörren var låst. Algot lyckades inte öppna den.

När vi kom tillbaka till mässen sprang en sårad besättningsman ut. Två andra män jagade efter med knivar. När de såg oss stannade de upp och anföll oss. Algot missade med pistolen. Anna sköt på en av dem med kniv, och han föll omkull. Arthur missade med geväret, släppte det och tog fram batongen istället. Adam träffade den andre knivmannen med sitt gevär, och han föll också omkull. Johan missade sin attack. Artur fick tre skador av mannen utan kniv. Algot sköt på honom, och Anna avslutade jobbet genom att slå honom med kolven på pistolen. Adam missade, och fienden missade kaptenen. Arthur slog ihjäl honom.

När vi kom upp till bryggan kom en besättningsman och sköt på något på däck. När han såg oss drog han sin pistol och sköt sig själv i huvudet. Vi skickade ner Wilhelm i den lilla båten, och Einar kontaktade polis och sjukvårdspersonal.

Vi öppnade lastluckan i aktern. Där nere fanns en dykardräkt och dörrar åt båda hållen. Vi gick framåt för att öppna lastutrymmet där. Halvvägs smälte golvet, och ut kom ett monster som flög ut och bakåt över bryggan. Hålet var kvar och ledde rakt ned i mörkret. Vi tittade ner i ett lagerrum som såg tomt ut. Vi kom fram till lastluckan. Trappor ledde ned till luckan och en dörr fanns i fören. Den var låst med ett kraftigt hänglås.

Nästa steg är att ta oss in genom dörrarna i fören.