Måndag 20 september

Ett sista återseende med Bratt

Algot dyrkade upp hänglåset på dörren i fören och vi öppnade. Innanför låg en korridor med två dörrar längs högersidan och blodspår på golvet. Det började kännas som ett genomgående tema på Herkules.

Från rummet närmast fören hördes skrik av smärta. Algot sprang fram, men innan han hann öppna slogs dörren upp och en blodig man kom utrusande. Han skrek något som vi trodde var norska, sprang förbi oss och fortsatte ut på däck.

Hytten hade gjorts om till fångcell och golvet var blodigt. Där inne stod en man med en sabel instucken i axeln på ytterligare en norrman. Algot skrek åt honom att sluta. Mannen vände sig om och visade sig vara vår gamle bekant Teodor Bratt.

Algot sköt honom med ett ovanligt välplacerat skott och Bratt föll medvetslös till golvet. Anna såg sedan till att medvetslösheten blev permanent. Algot dyrkade upp kedjan som höll norrmannen fången och Arthur plåstrade om honom. I rummet låg också ett par döda personer, som inte hade haft samma tur.

Arthur försökte ta Bratts sabel, men när han rörde vid den drabbades han av en så obehaglig känsla att han tappade den. Vi nöjde oss med att dra ut den skadade mannen ur hytten.

Konungen kräver lydnad

Anna öppnade den andra dörren. Ett konstigt sug drog genom oss, som om ett tåg rusade förbi alldeles intill. De flesta lyckades skaka av sig känslan. Arthur var undantaget.

Han fick en vision av en tjurhövdad gestalt i paraduniform, som beordrade honom att döda den som stod närmast. Den som stod närmast var Anna.

Arthur vände sig om och gick till anfall. Det var nära att Anna fick avsluta sin karriär där och då, men med en rejäl portion tur överlevde hon och lyckades slå tillbaka. Sedan utbröt ett handgemäng som snabbt blev betydligt värre än våra vanliga fumliga slagsmål.

I tumultet dog Algot. Adam sköt Arthur, som föll medvetslös till golvet. Adam lyckades stabilisera honom, men för Algot fanns inget mer att göra.

Vi bestämde oss för att göra klart uppdraget. När vi vände oss om var dörren borta. I stället fanns där en trappa som ledde nedåt. Skeppet hade tydligen fler sätt att motarbeta oss än beväpnade galningar.

Ett skepp utan rimlig planlösning

Anna tog täten nedför trappan. Vi kom till ännu en korridor med hyttdörrar och en dörr som vi misstänkte ledde till lastrummet. Hela utrymmet vibrerade. Dörren mot lastrummet bågnade och den välbekanta sången var starkare än någonsin.

Adam kände en lust att öppna dörren, medan Anna i stället öppnade den närmaste hytten. Där fanns ingen vanlig utsikt. Genom något som liknade ett genomskinligt membran såg hon en oändlig slätt och massor av stjärnor.

En trappa ledde vidare ned till en likadan korridor. Här var suget svagare och sången inte fullt lika hög. Fyra hyttdörrar kantade korridoren och rakt fram fanns ytterligare en dörr. Vi öppnade den och kom in i ett tomt, mörkt lastutrymme.

När vi tittade upp såg vi att taket vibrerade och bågnade, precis som dörren ovanför. Anna rusade mot en dörr på andra sidan rummet. Det kostade på förståndet, men hon tog sig fram och lyckades tillsammans med kaptenen öppna den.

Bakom dörren fanns ett mycket smalt utrymme och en trappa som gick åt sidan och verkade leda uppåt. Vi följde den och kom till ännu en bågnande dörr, som tycktes leda till det farliga rummet.

Där fick Anna nog. Hon greps av panik och flydde uppåt. Längre upp öppnade skeppet upp sig akterut och hon sprang mot en dörr. Adam och kaptenen fortsatte i stället in.

Den skinande konungens lovsångare

Sången blev öronbedövande när Adam och kaptenen öppnade dörren till lastrummet. Stålväggarna vibrerade och bågnade. Lampor längs väggarna lyste upp blod och kroppsdelar, och mitt i rummet låg ett stort mörker som vi misstänkte var kistan.

Mörkret var ungefär tre meter långt, en och en halv meter brett och en meter högt. Kistan hölls förankrad i golvet av kedjor som såg ut att vara av silver eller koppar. Vid huvudändan stod en piedestal med tjurmannastatyetten. Runt kistan låg ett tjugotal dödskallar och sjöng den sång vi hade hört alldeles för många gånger vid det här laget.

Kaptenen var nära att förlora förståndet. Adam reagerade på sitt eget sätt. Han älskade det han såg och kunde inte stå emot lusten att titta in i mörkret. Han sjönk ned på knä.

Kaptenen försökte skjuta sönder statyetten. Den föll i golvet med ett klonk, men verkade inte ha gått sönder. Han sprang runt kistan för att ta den. Så fort han rörde vid den fick han en vision av konungen, som krävde hans lydnad. Även kaptenen lade sig på knä.

Efter någon minut fördjupades hans galenskap och han anade en utomjordisk skepnad i mörkret. Det fanns inte längre mycket hopp om hjälp från det hållet.

Tillbaka efter dynamiten

Under tiden hade Anna kommit ut i lastrummet med hålet i taket. Där fanns inga andra dörrar, men en stege ledde upp till maskineriet för lastluckan. Hon lyckades öppna den och klättra ut på däck.

Väl ute släppte paniken. Anna sprang mot kustbevakningsbåten och klättrade ned till Einar. Då kom hon på en liten detalj. Dynamiten fanns hos Algot.

Hon tog med sig Einar och begav sig tillbaka. Nu hade dörren återvänt och de kunde ta sig fram till Algot och hämta sprängmedlen. Einar ville också få med den skadade norrmannen. Tillsammans tog de med honom och den medvetslöse Arthur och firade ned dem till båten.

Anna återvände också till Popov och hittade en nyckelknippa. Den borde kunna lösa problemet med den låsta dörr vi tidigare inte lyckats få upp.

Sista turen till maskinrummet

Anna och Einar sprang nedåt igen. När Anna passerade en av de öppna hytterna såg hon en kvinna ligga på en brits. Rummet såg märkligt modernt ut. För ett ögonblick kändes det som om hon såg rakt in i framtiden. Det fanns dock inte tid att undersöka saken närmare.

Nyckeln passade och den låsta dörren ledde till maskinrummet. Framför pannan stod två eldare och sjöng med i den kusliga sången. Anna sköt den ena. Einar tvekade först, men sköt sedan den andre.

Nu återstod bara att spränga skeppet. Problemet var att stubinen var för kort för att hinna undan.

Anna bestämde sig för att stanna. Hon väntade tills Einar hade lämnat henne innan hon tände på. Efter alla inbrott, mutor, avrättningar och tveksamma måltider var det där hennes resa tog slut.

Herkules sprängdes och konungens planer stoppades. Av oss fyra var Arthur den ende som överlevde. Algot var död, Adam hade blivit kvar vid kistan och Anna hade offrat sig i maskinrummet.

Vi räddade i alla fall jorden från undergång. Det får väl räknas som ett godkänt resultat.