Tisdag 24 augusti

Vi fortsatte att leta runt i övervåningen på Bratts hus. Det enda av intresse vi hittade var en karta över Kungsskär och en del anteckningar, som vi plockade på oss. Anna hittade också en ask med vad vi misstänkte vad droger och en pipa. Givetvis tog vi det också.

Vi smet ut bakvägen och snokade runt i trädgården. Rätt omgående såg vi något som såg misstänkt mycket ut som en grav. Vi gick tillbaka in och lånade telefonen för att ringa kriminalöverkonstapel Hillerman och berätta att vi hade råkat se massa otäckheter när vi helt oskyldigt gick in i ett öppet hus. Han och hans kollegor kom efter ett tag och vi fick en klapp på axeln.

Förhör av vittnen till Cederholms död

Vi fick skjuts tillbaka till stan av polisen och vi bad om att bli avsläppta på Lilla Essingen, så vi kunde förhöra ett av vittnena till Cederholms ”olycka”, Emma Brandzelius.

Emma kom från en fin läkarfamilj och bodde i en pampig villa med sina föräldrar. När vi kom fram hade vi turen att både hon och hennes sällskap olycksnatten, Axel Hansson, satt i trädgården tillsammans med Emmas föräldrar.

Föräldrarna var först tveksamma till oss, men Algot lyckades övertyga dem att ringa till polisen och säkerställa att vi var att lita på. När de gjort det fick vi prata med ungdomarna som berättade vad de upplevt. De hade förvirrat sig ut till bron mitt i natten när de hörde ett plumsande. De såg ingen bil, men två män som de hörde säga något som de tror var på ryska.

Vi träffar Arthur

Efter besöket hos Emma gick vi vidare till Konradsbergs hospital. Adam hade skaffat sig en bekant där som sökt upp honom för själavård, mentalskötaren Arthur Shultz. Eftersom Arthur var tysk bad vi honom att hjälpa oss översätta böckerna vi hittat längs vår resa och bjöd med honom på middag.

Efter maten, där vi bekantade oss med vår nya vän, gick vi en runda till Grand Hotel för att se vad Popov hade för sig. Dock hade han lämnat staden på måndagen med sina bägge kompanjoner. Så vi gick tillbaka till Söder och Annas hem där Arthur också sov över.

Onsdag 25 augusti

Morgonen efter fick vi besök av kriminalöverkonstapel Fredrik Holmström från Polisbyrån. Han var orolig över allt som hänt och att det uppenbarligen var mycket ryssar inblandade. Vi var ärliga och berätta så mycket vi visste och att Bratt också var inblandad. Vi utelämnade dock Nadjas inblandning.

När Holmström gått gick vi för att kolla till Elise. Hon var ivrig att åka med oss till Kungsskär och var beredd att åka när som. Först ville vi dock höra med Anna B om det var ok, så vi besökte henne på sjukhuset och hon gav sin välsignelse. Hon tipsade också om att vi skulle stanna till i Uddevalla och träffa amatörarkeologen som upptäckte graven i Kungsskär, Leonard Sjöwall. Han bodde i Frankensberg, söder om Uddevallas stadskärna.

På väg hem stannade vi till på DN och uppdaterade Lottie om vad vi visste. Hon hade dock inte fått någon ny information.

Arthur kollar i böckerna

Tillbaka hemma hos Anna lät vi Arthur kolla igenom böckerna. Först bläddrade han igenom Unter See Kulten. När vi tittade lite ordentligt i den såg vi att den innehöll ett träsnitt av en varelse som var väldigt lik varelsen i tanken i Mildhs källare. Texten, kunde Arthur återge, var först en redogörelse för kulter som tillber djupets makter. Författaren gick sedan in på att han visste hur man kom i kontakt med dessa makter. Längre fram blev texten allt mer osammanhängande och obegriplig.

Boken Necrolaty var också väldigt osammanhängande. Den talade om dödens sanna natur och om yttre gudar. Den innehöll också en lovsång till någon av dessa gudar.

Torsdag 26 augusti

Vi inhandlade allt vi behövde för vår resa och varsin tågbiljett till Uddevalla och påbörjade den långa resan. På tåget pratade vi med Elise och frågade om hon mindes något om sin tid på Kungsskär. Hon hade bara svaga minnen. Bland annat av en man som verkade leda byn. Hon kom dock inte ihåg några namn.

Vid åttatiden på kvällen anlände vi till Uddevalla och tar in på Grand Hotell, som inte var lika flådigt som sin namne i huvudstaden. Anna försökte luska om Wilbur Heins i receptionen, men kvinnan där ville inte prata gratis och Anna var inte beredd att betala för informationen. Istället lade vi pengar på middag. De rekommenderade torsken, men bara Algot nappade på erbjudandet.

Fredag 27 augusti

Dagen efter vaknade vi (Algot var dålig i magen. Troligtvis av torsken) och åt frukost innan vi begav oss söderut om Frankenberg och Leonard Sjöwall.

Stadsdelen Frankenberg bestod av stora och små träkåkar, uppenbarligen bebodda av arbetare och småhantverkare. Vi frågade oss för om Sjöwall och blev hänvisade till ett gulmålat kråkslott uppe på en backe.

Möte med Leonard Sjöwall

Vi knackade på och möttes av en medelålders man med grå mustasch och kal hjässa som glatt bjuder in oss när vi presenterat oss. Han minns Elise mycket väl från tiden på Kungsskär.

Den pensionerade fiskeriintendenten Sjöwalls hus var stökigt med travar av böcker överallt, men han var trevlig och berättade gärna allt vi vill veta.

Vi fick veta att han kände en av poliserna som försvann, Hilmer. Leonard tror inte att de blev mördade av strejkande stenhuggare. Hilmer var klen och skulle inte ge sig på dem. Han berättar också om försvinnande av Kungsskärs befolkning. Samtidigt som poliserna försvann gick också största delen av byborna upp i rök. Han spekulerar i om de kanske for till Amerika.

Kvar på Kungsskär var dock pastorn och hans fru, Jonathan och Lovisa Martinsson. I övrigt består stället mest av förfallna hus och igenväxta åkrar. Leonard tipsar om att byns kyrka, kallad Gudssalen, är värd ett besök. Den ska ha en intressant skulptur av Jesus.

En av byborna som försvann var byns ledare, Isidor Hermansson.

Leonard berättar också om Elise. Hennes föräldrar, John och Frida Dahlman, var döda och hon bodde ensam och sågs efter av grannarna. Under utgrävningen fäste sig Elise vid Anna och Rutger, som senare adopterade henne.

Han berättar också att han känner att hela utgrävningen var förbannad, med tanke på allt elände som omgärdade den.

Vi fick lov att låna Sjöwalls bil, en svart Ford modell T Touring. Innan vi for gav han oss tipset att prata med överkonstapel Egon Åkerman om vi ville veta mer om de försvunna poliserna.

Han varnade oss också för att inte äta torsken på Grand Hotell.

Besök på biblioteket

Efter besöket for vi vidare till biblioteket för att se om vi kunde hitta Wilbur Heins i någon telefonkatalog. Det hade vi ingen lycka med, men hittade däremot klipp från tiden för utgrävningen.

Först var det lättsamma artiklar om själva utgrävningen. Men efter polisernas försvinnande blev det väldigt många, allvarliga artiklar om detta. Vi såg en bild på de försvunna poliserna och läste spekulationer om att de strejkande arbetarna dödat dem. Om bybornas försvinnande nämndes knappt något.

Dock hittade vi nyheter om andra mystiska försvinnande och konstiga händelser i trakten runt samma tid. Daglönare och luffare som försvunnit och fynd av lemlästade djur. Det spekulerades om vargar kunde vara skyldiga och det rapporterades om ett ögonvittne som sett en enorm varg. När vi pratade med bibliotekarien menade hon att det kanske var en varulv.

Besök på Uddevalla museum

Efter biblioteket besökte vi Uddevalla museum. Efter en kort, men otrevlig dust med kvinnan i receptionen träffade vi museets ansvarige, Sten Andersson, som inte visste något av vikt men som tyckte att vi skulle besöka utställningen.

Själva utställningen var sömnig och dålig med uppstoppade djur från området. Dock fångade ett djur vårt intresse, en räv med tentakler på huvudet. Vi kunde dra oss till minnes att Linné nämnt något liknande.

Besök hos Uddevallapolisen

Efter lunch besökte vi polisstationen, som låg vid torget. Vi träffade Egon som visade sig vara en fryntlig liten konstapel. Han berättade vad som hände vid utgrävningen.

Befolkningen var väldigt fientlig och pastorn lämnade in en formell protest mot utgrävningen. Det stals utrustning under nätterna och det gick inte att hyra in lokalbefolkning till hjälp. Några av grävarna utifrån åkte till och med på stryk.

När själva graven öppnades blev stämningen direkt hotfull och det var då poliserna hämtades dit. De stannade kvar en tid efter att utgrävningen var färdig, men en natt var de borta. Bonden de bodde hos sade att de hade lånat en båt för att besöka kollegor i Lysekil. Varken båten eller poliserna återfanns.

Samma natt försvann befolkningen samt Isidors kutter. Egon ville inte spekulera i vad som kan ha hänt. Innan vi gick rekommenderade han dock torsken på Grand Hotell, som han hört var bra.

Information om Wilbur Heins

Vi gick tillbaka till hotellet där det nu stod en man i receptionen som var villigare att tala utan ersättning. Han kunde berätta att Wilbur Heins och två andra herrar, Nikolaj Oblonsky och Tryggve Erstad, bodde där mellan den 4 och 5/8.

Vi beställde falukorvsbricka till våra rum och gick sedan till sängs.

Lördag 28 augusti

Dagen därefter bestämde vi oss för att åka ut till Bokenäset och Kungsskär. Vi stannade först till hos Sjöwall för att låna diverse verktyg om vi kände för att starta en egen utgrävning och sedan bar det iväg.