Tisdag 31 augusti

Vi gick direkt från Nestor Kotovs rum till Dagbladet, där vi sökte upp redaktionssekreterare Ivar Olsen. Han visste inget om vare sig Reidar Johansen eller Marie Fournier, men lovade att kolla upp namnen. Därefter gick vi tillbaka till hotellet för en bit mat. På vägen köpte Arthur vykort som han ska skicka till sin syster och sin flickvän.

Besök hos Minotauros

På kvällen, efter middagen gick vi ned till hamnen för att ta oss en titt på rederiet Minotauros. Vi hittade byggnaden lätt, ett rött tegelhus i två våningar i hamnkvarteren. På dörren var deras logga, ett stiliserat tjurhuvud målat, en dörrkläpp i form av ett tjurhuvud samt en skylt med deras öppettider (9-18). Jämte kontorsbyggnaden låg en lagerlokal med samma tjurhuvud påmålat. Det var inga människor vare sig i eller omkring byggnaden, så vi bestämde oss för att ta sig in. Algot lyckades inte dyrka upp låset, så Arthur fick använda råstyrka och bryta sig in.

Vi kom in i en reception med ett skrivbord, ett ställ med broschyrer och en modell av en modern ångare. En dörr ledde vidare in till ett stort, avlångt visningsrum med ett bord och sex stolar. Längs med väggarna fanns en stor världskarta, fler modeller av deras skepp (Samson och Orion) och dykutrustning. De hade också en hel, toppmodern dykardräkt. På bordet låg fler broschyrer om rederiet, där de framställde sig som ett modernt rederi som utforskar havet i vetenskapligt syfte och bärgar förlista skepp.

Från visningsrummet gick en dörr vidare in i ett elegant, men opersonligt inrett kontor. Möblerna var mörka och på golvet låg en marinblå matta. I en bokhylla stod konstföremål formade av någon sorts lavasten i form av små huvuden som liknade fisk-människovarelser. I ett hörn av kontoret stod ett massivt, grönt kassaskåp. På skrivbordet låg diverse papper och sjökort, men inga fotografier eller andra personliga tillhörigheter. Bland sjökorten hittade vi en karta över Island, där ett område i Nordlandet var inringat.

Algot började med att försöka dyrka upp kassaskåpet, men det var ett för komplicerat lås för honom. Istället öppnade han de två låsta lådorna i skrivbordet. Den ena lådan innehöll två telegramblad. Det ena var tomt, men det andra var ett telegram från en Steingrimur Arnarsson, som skrev att han trodde sig ha ”lokaliserat bohuslänningarna”. Den andra lådan innehöll ett fotografi av en orakad man i yngre medelåldern med blont rufsigt hår, vild blick och sned näsa.

Vi letade lite mer i och kring skrivbordet och lyckades hitta en nyckel under telefonen, som till vår besvikelse var nyckeln till skrivbordslådorna. Vi kände oss nöjda och gick ut och låste allt efter oss igen.

Ute på gatan igen kom en äldre och kraftigt berusad man gående från passagen till innegården kontoret och lagerbyggnaden med en öl i handen. Han lade inte märke till oss, så vi följde efter honom på hans väg ned till kaj-området.  Vi kom fram till en kaj med två båtar, som vi förstod var Samson och Orion. Samson var en mindre, äldre ångare med rostigt skrov och Orion var modernare, gav ett vagt militärt intryck och var dubbelt så stor som Samson. Den berusade mannen gick ombord på Orion och landgången drogs in efter honom. På Orion lös det på bryggan och ur några ventiler. På Samson lös det bara på bryggan.

Vi gick tillbaka till Minotauros lokaler och gick in på innegården. Det var ingen där, så vi tog oss in i lagerlokalen som var helt tom. Ute på gården lyckades vi få reda på vad mannen gjort där då vi hittade en färsk spya.

Onsdag 1 september

På morgonen tog vi spårvagnen ut till Gaustads sjukhus. En byggnad som påminde oss om Konradsbergs hospital. Arthur förklarade sitt ärende väldigt bra och vi fick utan bekymmer träffa doktor Odd Wold.

Besök på Gaustads sykehus

Wold var en äldre man som gärna delade vad han visste med oss, så länge vi lovade att inte föra det vidare. Han berättade att Bjarne varit där och fick träffa en av de letargiska patienterna, Ole Langard. Wold berättade att det dykt upp personer som Ole i ett par månader och att det blir fler och fler. Det finns inget direkt mönster bland de drabbade, men det är främst fattiga. På frågan om patienterna varit särskilt religiösa fick vi svar att åtminstone Ole varit det. Han var präststuderande och intresserad av kulter. Under det senaste året var han en flitig besökare hos Sjel og Minne. Först hade han varit uppgiven och trött. Nu sitter han bara och nynnar på en ordlös melodi. De andra patienterna blev så upprörda av detta, så han är numera isolerad.

Där efter fick vi lov att träffa Ole Langard, som satt inlåst i en separat byggnad. Vi kände igen sången han nynnade, både från när vi besökte Mildhs källare och vad Adam hörde i graven. Anna sade ”sjunger du lovsången för den skinande konungen?”. Då slutade han sjunga, log och sade med sprucken stämma ”härolden kommer och himlen rämnar”. Vi visade den snidade tjurmannen, men den gav ingen reaktion.

Besök hos Sjel og Minne

Vi bestämde oss för att avlägga visit hos Sjel og Minne och passade på att äta lunch på vägen (Kålruletter med tyttebaer till deras lokaler på Mariedalsvejen. Vi kom fram till ett gammal industriområde, i närheten av Aker kyrka, som var delvis förslummat. Sjel og Minnes lokaler, en gråmålad träbyggnad, stack ut, eftersom det var nyligen upprustat och vi kunde se att de hade både telefon och el indraget.

Vi knackade på och möttes av en man i 30-årsåldern med mustasch och rejäl brun kalufs, som presenterade sig som Tryggve Braathen. Vi hittade på en historia om att Adams bror är håglös och kan behöva lite arbetsträning. Vi leddes in genom byggnaden till ett bekvämt mötesrum, där Tryggve började berätta om samfundets syfte och verksamhet. Efter ett tag gick han iväg för att hämta kaffe och när han kom tillbaka med detta, samt konjak, fick vi en känsla av att det var något fuffens på gång. Vi tackade nej och märkte att han då blev otålig och ville ha ut oss. Vi gick och fick lite broschyrer med oss. Där kunde vi läsa att de har kvällssammankomster varje torsdag kl 18. Nästa tema är ”Kan vi välja bort spriten?” och föredragshållare är Emma Popova.

När vi lämnat lokalen fick vi en känsla av att vara förföljda, men kunde inte så något. Vi smet in runt ett hörn för att se om någon kom gående, men ingen dök upp.

Besök hos Den Hvite Stjerne

Vi fortsatte ned mot centrum och till Den Hvite Stjernes lokaler på Apotekaregate. De delade byggnad med ett stenhuggeri och hade kontor på övervåningen. På dörren kunde vi läsa att de höll öppet tisdagar och torsdagar mellan kl 12-15. Utanför fanns en affisch för en föreläsning nästa tisdag klockan 19, ”Kan Ukraina reise seg? – en samtale med Leo Golovkin”.

Eftersom det var vare sig tisdag eller torsdag gick vi upp till deras kontor för att ta en ostörd titt. Algot dyrkade upp dörren och vi kom in i ett litet, nedsläckt kontor och bibliotek. I biblioteket fanns mest rysk litteratur samt monarkistisk historia. På skrivbordet i kontoret hittade vi reklamlappar om den kommande höstmarknaden. Vi såg också en almanacka med en notering nästa torsdag, ”Möte vid SSM kl 18”. (På tok för lång tid senare fattade vi att det betydde Sjel og Minne. reds. anm) Vi hittade en adressbok med hundratals adresser till personer knutna till antibolsjevistiska rörelser i Europa. Här kunde vi också hitta Popovs adress, Madserud Allé 26. Algot stoppade på sig boken.

Vi lämnade kontoret och så vitt vi kunde se var vi inte iakttagna.

Koll med hamnkaptenen

Klockan var runt 16 när vi bestämde oss för att luska lite mer om Minotauros skepp, genom att prata med hamnkaptenen. Arthur passade på att köpa med sig en flaska sprit som muta, som visade sig fungera ypperligt på mannen. Vi ställde frågor om Orion och Samson och fick veta att Samson tydligen är hemsökt. De som jobbat på skeppet har onda drömmar och påstår att det förvrider skallen på dem. Det blir också ovanligt ofta bråk på skeppet. Minotauros har dåligt rykte bland sjöfolk. De behandlar anställda illa, men betalar bra. Hamnkaptenen berättar att Minotauros skepp är ute länge. De dyker och tar upp skatter från havsbotten. Det är tydligen ofta olyckor och folk försvinner på resorna.

Besök på Vestheims skola

Vid 18-tiden bestämde vi oss för att gå till Vestheims skola för att se om vi kan få reda på något mer om Kotov.  Vi träffade på en vaktmästare som höll på att låsa för kvällen som visade oss i riktning till en sammankomst i en byggnad jämte skolan.

Vi klev in i lokalen, som verkade vara någon slags aula och såg att ett 10-tal personen samlats där. De hade tänt stearinljus och hängt upp ikoner i ett försök att skapa en sakral stämning. En lång och smal man i 60-årsåldern såg oss och presenterar sig som Ilja Bulatov och är den som leder församlingen. Bulatov berättar att Kotov inte varit där och att de försökt komma i kontakt med honom. De har inte hört av honom sedan den 18 augusti – samma dag som Bjarne försvann. Bjarne har också besökt dem tidigare och frågat om de håglösa ryssarna. Bulatov känner till Sjel og Minne och berättar att det är dem Kotov är här för att undersöka. Han minns också att Bjarne pratat om att besöka Sjel og Minnes torsdagssammankost. Vi lägger märke till att han är rädd för Sjel og Minne. Vi frågar om han känner den som omnämns som ”unge Dima”, men det vet han inte något om. Folket i lokaler pratar också om de håglösa patienterna och vi märker att de är sura på myndigheterna, som de känner inte tar problemet på allvar.

En parant, lång och smal dam i 50-årsåldern signalerar till oss och vi går bort till henne. Hon presenterar sig som Valentina Volkova och berättar att hennes son, Alexandr Volkov, är en av de drabbade. Hon undrar om vi vill följa med henne hem och se om vi kan göra något för honom.

Down and out in Oslo with amphetamine psychosis, again

Vi följde med Valentina till deras lägenhet på Løkkeveien. På vägen dit berättar hon att Alexandr och hans vän Ole Langard båda varit intresserade av Sjel og Minne.

Inne i lägenheten ledde Valentina oss till Alexandrs sovrum, där vi såg en smal ung man i 20-årsåldern i röd rökrock och ett litet hakskägg. Han satt i en stol och nynnade på en atonal liten sång, som var obehaglig men svagt lockande. Särskilt för Adam. Anna provade att säga samma sak till Alexandr som hon gjorde till Ole Langard och fick precis samma svar.

Valentina berättar att hon tycker att det är obehagligt när hon sitter hos sin son. Det är som om hon hamnar i ett konstigt mörker och rummet försvinner, säger hon. Hon har haft kontakt med en nervläkare utan att få vidare hjälp, men har beslutat sig för att vårda honom i hemmet. Dock är hon uttröttad och vi erbjuder oss att sitta hos Alexandr så att hon kan få en god natts sömn.

Adam och Arthur tar första passet. Efter två timmar tycker Arthur att det börjar kännas obehagligt. Adam känner dock ett sug utifrån. Bägge två tycker att rummets väggar buktar ut och bleknar och de anar något ofattbart och främmande som det mänskliga sinnet inte klarar att greppa. Det är både obehagligt och lockande. Samtidigt tycker de att melodin låter starkare. Efter ett tag blir allt som vanligt igen. Alexandr ser bara salig ut och fortsätter nynna. Arthur och Adam får en känsla av att han befinner sig precis där han vill vara. När Anna och Algot bytte av upplevde de precis samma sak.

Torsdag 2 september

På morgonen övertygade vi Valentina att kontakta Odd Wold och se till att Alexandr får samma vård som Ole och gick sedan mot vårt hotell. I receptionen fick vi veta att två kraftigt byggda män hade varit där och ställt frågor om oss. Vi gick därefter upp på våra rum och sov fram till lunchtid.

Lagligt besök hos Minotauros

Vi bestämde oss för att hälsa på Minotauros kontor och se om vi kunde luska ut något om Reidar Johansen, som de tydligen efterlyste. Först gick vi dock en vända förbi Dagbladet och berättade för Ivar Olsen vad vi fått reda på. Han tycker det låter obehagligt och ber oss vara försiktiga och checka in med honom dagligen. Vi frågar om ”unge Dima” men han känner inte igen namnet.

Vi gick ned till hamnen och Minotauros kontor. Någon jobbade på att reparera dörren, men vi kunde gå in. Vi möttes av en bastant man i 40-årsåldern, sekreteraren Magni Tammer som leder in oss i visningsrummet. Vi nämner att vi sett en notis om Reidar Johansen och att vi kan ha information. Sekreteraren går in i kontoret och hämtar Herman Klinge, en kort och energisk man i medelåldern som gör sig till och anstränger sig för att spela charmig affärsman. Vi säger att vi känner en Reidar, men vet inte om det är samma. Han hämtar fotografiet från sitt kontor, det med mannen med den vilda blicken. Vi sade att det tyvärr var en annan man vi menade. Vi fick en rundtur i rummet och Klinge berättade om rederiets båtar och verksamhet. Han visade dykardräkten, en toppmodern sak av Maurice Fernez och Yves Le Prieur. Förutom Samson och Orion har de ytterligare ett skepp, Herkules, som för tillfället är ute på uppdrag. Vi får också veta att vi kan hyra Orion om vi vill för 500 kronor per dag.

Våra kommande planer är att antingen spana mer på Sjel og Minne och besöka deras torsdagsträff, eller göra ett besök hemma hos Popov.