Datum i spel: 21–22 juli, 1986
Deltagare: Takeru, Reiko, Seiga, Brian
Måndag 21 juli: Orolig natt
Efter att ha kommit över både boken och adressen i Tokyo åkte gruppen hem för att vila. Trots Brians nya örngott med skyddande Baku-symboler blev natten orolig. Mardrömmarna om snablar och fuktiga, slemmiga ytor vägrade släppa taget.
Tisdag 22 juli: Förberedelser för ritualen
Förmiddagen ägnades åt att planera. Gruppen insåg att de behövde Mr. Taneguchi som ett ankare för ritualen för att nå problemets kärna.
Seiga besökte den gamle mannen och förklarade att Madam Inaba hade en ritual för att stoppa stadens mardrömmar. När ritualen nämndes hände något märkligt med Taneguchi: dimman i hans ögon lättade för en sekund, och han verkade nästan bli sig själv igen, innan håglösheten återvände. Han gick med på att hjälpa till, packade ner Sutra of Pale Leaves i en liten väska och bjöd på te innan de vid 16-tiden begav sig till spådamen.
In i Mardrömmen: Ritualen
Hos Madam Inaba var stämningen laddad. Hon var uppe i varv, stolt över att ha stått emot bokens dragningskraft, och hade förberett ett tomt rum med en skyddande saltring.
Instruktionerna var tydliga:
- Rensa sinnena med ett mantra.
- Synkronisera sinnena med ett andra mantra för att hamna på samma plats.
- Somna in genom att fokusera på hennes sömntecken.Skadades de i drömmen skulle de vakna i verkligheten, men med en fysisk påfrestning (förlust av 1 HP). Inaba stannade utanför saltringen för att leda mässandet och fungera som vägvisare tillbaka. Taneguchi satt tyst och lyssnade.
De började mässa. Sömnen kom snabbt.
Första Drömnivån: Mukaden
De vaknade på golvet i ett mörkt rum upplyst enbart av månljus. Ljudet av syrsor och grodor antydde att de befann sig på landsbygden. Reiko tittade ut genom ett fönster och såg ett mörkt jordbrukslandskap med berg i horisonten.
Plötsligt kände Seiga hur dussintals små ben kröp över hans ansikte och snuddade vid hans läppar. Han lyckades behålla lugnet (klarade sitt Sanity-slag) när han insåg att det var en tusenfoting. Takeru manifesterade en ficklampa (en nyligen upptäckt förmåga i drömvärlden) och lyste mot en garderob, dit en stor mängd insekter verkade fly. I samma stund tändes en hängande glödlampa i taket.
Seiga kände igen arten: en Mukade, en giftig japansk tusenfoting.
Takeru öppnade garderobsdörren. Ut vällde en mardrömslik våg av små tusenfotingar som rörde sig som en köttslig massa. Inne i mörkret reste sig en gigantisk Mukade, hög som en människa.
Striden utbröt:
- Monstret försökte bita Takeru, men han duckade skickligt.
- Reiko manifesterade en pilbåge med tio pilar, men hennes första skott missade.
- Svärmen av små tusenfotingar attackerade Takeru och orsakade skada, men lyckligtvis inget gift. De attackerade även Brian och skadade honom, även han utan att bli förgiftad.
- Takeru gick till motattack med knytnävarna, slog igenom monstrets pansar och delade ut massiv skada. När den gigantiska tusenfotingen försökte bita igen, slog Takeru in det sista, dödande slaget.
- Brian och Reiko krossade de sista små insekterna under sina fötter.
När monstret dog slocknade både taklampan och månen. Världen löstes upp.
Andra Drömnivån: Tåget utan slut
De kom till medvetande i en tågvagn. Utanför fönstren svischade en mörk landsbygd förbi. Vagnen var tom, bortsett från en ung pojke (12-13 år) i vagnen bakom dem. Takeru läste på en skylt: One Man Train (ett tåg utan konduktör).
Pojken var livrädd. Han berättade att han hade lekt i en annan stad, somnat på tåget mot Ikaruga, och nu vägrade tåget att stanna. Han ville bara hem. Takeru försökte förklara att pojken drömde, men det gjorde honom bara mer skräckslagen.
Reiko tog pojken i handen och de gick framåt genom vagnarna mot lokföraren. Takeru såg förarens spegelbild i vindrutan – ansiktet var vanställt. När föraren vände sig om blottades ett fasansfullt, enögt ansikte. Takeru backade i skräck (förlorade 3 Sanity). Taneguchi höll sig passivt i bakgrunden.
Pojken skrek och sprang iväg. I samma stund slocknade ljuset, som om tåget kört in i en tunnel.
I mörkret hördes förarens röst: ”Biljetter, tack.”
Seiga försökte frammana en biljett men misslyckades. Takeru fräste: ”Jag tänker inte köpa biljett till en resa jag inte valt själv!”
Reiko, mer pragmatisk, lyckades framkalla en biljett och räckte fram den. Allt blev svart igen.
Tredje Drömnivån: Fältsjukhuset
Doften av blod och antiseptika slog emot dem. De stod i ett mörklagt fältsjukhustält fyllt av britsar med skadade och döende japanska soldater, upplyst av fotogenlampor.
Vid en brits stod en läkare och två sköterskor. Läkaren beordrade den unga sköterskan att amputera en soldats högra arm ovanför armbågen, med hänvisning till kallbrand, innan han skyndade vidare. Soldaten, vars vänstra arm redan saknades, grät och bönföll: ”Ta inte min arm, ingen kommer älska mig, jag blir en börda…” Den unga sköterskan bröt ihop och sträckte gråtande fram bensågen mot gruppen.
Takeru granskade soldatens svarta, lila-fläckiga arm och insåg med fasa att det inte var fingrar – det var en levande, genomskinlig tentakel. Synen knäckte Takerus psyke. Han drabbades av tillfällig galenskap (Phasmomania – besatthet av spöken). I sin vanföreställning bestämde han sig för att soldaten måste ”göras till ett spöke” och försökte kväva honom med en kudde.
I andra änden av tältet noterade Brian och Reiko att Taneguchi stod apatisk bredvid en säng. Vid tältöppningen stod den gule munken. Han höll fram en insamlingsbössa och skramlade med den. Hans ögon lyste onaturligt i mörkret. När Brian frågade varför munken var där, vände sig Taneguchi om och bugade djupt mot den gule gestalten.
Striden bröt ut:
- Seiga anföll den muterade soldaten, men trots att soldaten låg ner och saknade en arm lyckades han ducka onaturligt snabbt.
- Tentakeln sköt ut, grep tag i Takeru och började suga livskraft ur honom. Takeru slet sig panikslaget loss.
- Reiko ropade till munken, men fick bara ett skramlande från bössan till svar. När hon vände sig mot striden tappade även hon fotfästet (Sanity-förlust) men lyckades sätta en pil i soldaten, vilket gjorde begränsad skada.
- Brian frammanade ett mynt i sin hand, desperat efter att förstå reglerna i denna sjuka värld, men avvaktade med att lägga det i munkens bössa.
- Soldaten försökte fånga Seiga, men missade. Till slut lyckades Takeru leverera ett dödande slag mot soldatens panna. När mannen dog löstes tentakeln upp, och de insåg att även den andra stumpen hade varit på väg att mutera.Allt slocknade.
Startdrömmen: Olyckan och Munken
De stod i ösregn på en välbekant gata i Ikaruga. Framför dem blockerades vägen av en grå Datsun med blinkande varningslampor. Bakom ratten satt Taneguchi och mumlade desperat: ”Nej, nej, nej…”
Framför bilen låg den nioåriga flickan Hinako, med ansiktet nedåt i en växande blodpöl och benen onaturligt vridna. Hon andades ännu.
Den vansinnige Takeru kastade sig fram för att ge första hjälpen, men misslyckades. Flickan dog under hans händer.
Ur ett regnmoln materialiserades plötsligt Baku – den lila tapir-varelsen. Den rörde sig mot bilen. Med rök och slem sipprande ur sitt inre sträckte den ut sin snabel, fäste den vid Taneguchis huvud och började suga.
Takeru reste sig upp och såg sig omkring. Bakom gruppen stod den gule munken. Han bar nu en hjälm som liknade en bikupa över huvudet, och hans ögon brann. Takerus galenskap nådde sin bristningsgräns – han vände om och flydde i panik ut i mörkret.
Reiko gick fram till bilen och försökte lugna Taneguchi. Den gamle mannen slog upp ögonen och vädjade: ”Hjälp mig…”
Reiko pekade ut munken för de andra. När Taneguchi fick syn på gestalten ändrades hans tonfall omedelbart till andakt: ”Vad gör ni? Det här är ju munken som tog sig in i drömmarnas värld och tog bort en Baku. Ni måste hjälpa honom och döda Bakun! Han är en hjälte!”
Brian steg fram och släppte ner sitt frammanade mynt i munkens bössa. I samma ögonblick materialiserades vapen i allas händer, skräddarsydda för deras själar:
- Brian fick en dolk.
- Seiga ett kortsvärd.
- Reiko sin pilbåge.
- Takeru, som fortfarande sprang i panik, fann plötsligt en pistol i sin hand. I sitt vansinne riktade han vapnet mot sig själv och tryckte av. (Han vaknade omedelbart upp i Madam Inabas rum, förlorade 1 HP och kröp ihop i ett hörn, svamlande i chock).
Kvar i drömmen insåg Reiko, Seiga och Brian dilemmat: Munken ville uppenbarligen att de skulle döda Baku (som försökte befria Taneguchi från APL:s inflytande). Men de förstod också att en attack mot den gule munken i hans egen domän vore rent självmord.
De valde passivitet. De vaktade Baku medan den sög färdigt ur Taneguchis sinne. När tapiren såg nöjd ut upplöstes den i rök. Munken försvann. Världen blev svart.
Uppvaknandet
De vaknade hos Madam Inaba. Ritualen var över.
Taneguchi var förvirrad. Han kände inte igen gruppen och undrade vad han gjorde där. Det verkade som om Baku hade lyckats radera den del av hans sinne som infekterats – han mindes ingenting från tiden efter att han mött den gule munken. Seiga var snabb med att gömma undan Sutra of Pale Leaves så att Taneguchi inte skulle påminnas.
Gruppen körde den omtumlade gamle mannen hem och hjälpte honom i säng. Reiko smög in i hans arbetsrum för att sopa undan alla spår av boken och hans kopior – men fann rummet länsat. Allt var borta.
Någon annan hade redan varit där. APL har uppenbarligen ögon och öron överallt i Ikaruga.