Resan och drömmen
Gruppen tog tåget från Tokyo mot Ikaruga, förutom Reiko som mötte upp med bil. Under tågresan föll Takeru, Seiga och Brian i sömn och delade en fasansfull, gemensam dröm.
I drömmen satt de på en buss som körde genom ett regnigt Ikaruga. De passerade en kraschad, grå Datsun vid vägkanten där en man stod och bad. Plötsligt hördes en tung duns på busstaket, och hovavtryck bucklade plåten uppifrån. Bussen skenade mot rött ljus – föraren var spårlöst borta. När bussen rusade mot en flod såg de en varelse kika ner genom vindrutan: en grotesk uppenbarelse med för många ögon och en lång snabel. De vaknade med ett ryck precis när bussen slog i vattenytan.
De mötte Reiko vid stationen. Även hon, sovandes i sin bil, hade haft exakt samma mardröm.
Onsdag 16 juli: Ankomst och analys
Klockan var 15:00 när de anlände till stadshuset, en grå och tråkig byggnad fylld av utmattade tjänstemän. De togs emot av vice ordföranden för välfärdskommittén, Mr. Maeda. Han var en man i sena 50-årsåldern, märkt av sömnbrist, med mörka ringar under ögonen och en desperat överkammning. Medan han fläktade sig nervöst berättade han om stadens plåga.
Problemen startade förra året i distrikt 3 (Tatsuta-kita), ett lantligt område, men har nu spridit sig som ringar på vattnet till distrikt 2, 4 och 5. Maeda berättade om sin egen upplevelse: att vakna förlamad med en tyngd över bröstet, insnärjd i lakanen, oförmögen att röra sig förrän solen gick upp.
Ett spår dök upp: En tragisk bilolycka inträffade i staden i februari 1985. En äldre man, Mr. Taneguchi, råkade köra på och döda en 9-årig flicka vid namn Nakamura Hinako. Taneguchi, en respekterad mästare i kalligrafi som sörjt sin fru i tio år, körde en grå Datsun vid tillfället – samma bil som i gruppens dröm. Flickans familj flyttade kort efter begravningen, men Taneguchi bor kvar.
Seiga grävde i sina kunskaper om folklore och Yōkai (övernaturliga väsen). Han identifierade tre potentiella kopplingar:
- Yume no seirei: En spöklik gubbe som ger mardrömmar.
- Makuragaeshi (Kudd-vändaren): En ande som kan uppstå efter ett barns tragiska död och orsaka sömnparalys.
- Baku: En välvillig, tapir-liknande ande som äter mardrömmar.
När gruppen åkte hem till Reiko för natten passerade de olycksplatsen där ljus och blommor stod vid en staty. Takeru, gruppens skeptiker, blev synbart skakad när han insåg att vägen de körde på var exakt samma väg som i mardrömmen. Trots oron fick gruppen en god natts sömn.
Torsdag 17 juli: Undersökningen fördjupas
Dagen började på vårdcentralen. Personalen bekräftade att patienttrycket var enormt men att inga fysiologiska orsaker eller gifter hittats. Många patienter, särskilt från distrikt 3, vittnade om samma drömmonster: varelsen med snabeln.
Gruppen besökte den döda flickans gamla adress. Brian lyckades charma en äldre grannkvinna som berättade att mardrömmarna började några månader efter olyckan. Hon trodde att flickans familj flyttat till Kyushu.
Efter en lunch på The Shepard Bar återvände de till stadshuset. Tillsammans med Mr. Maeda kartlade de utbrotten. Mönstret var tydligt: Sömnlösheten spreds i vågor, en gång i månaden, med epicentrum nära Mr. Taneguchis hus. Taneguchi själv hade dock aldrig rapporterat några problem.
På biblioteket och tidningsarkivet lade de pusslet:
- Brian hittade mer info om Baku, drömätaren, och beställde ett örngott med en skyddande symbol.
- Reiko och Takeru grävde i tidningsarkiven om olyckan. Taneguchi hade blandat ihop gas och broms. Han hade lovat att be för flickan resten av sitt liv och lämnade självmant in sitt körkort. Den grå Datsunen skrotades troligen.
Mot epicentrum
Med all information pekandes mot ett håll satte sig gruppen i bilen och körde mot distrikt 3. De passerade återigen den gamla damen vid minnesplatsen.
De stannade utanför Taneguchis hus. Det var en sliten envåningsbyggnad med träpanel och en vildvuxen trädgård, men med ett litet, märkligt välskött grönsaksland. Ljuset var tänt där inne.
Gruppen gick fram och ringde på dörren.
Fortsättning följer…