Datum i spel: 30 december, 1986 – 11 maj, 1987
Deltagare: Seiga, Brian, Kaito
Tisdag 30 december 1986: Under den Gula Sfären
Efter att ha lämnat Matsushimas residens med en olycksbådande inbjudan i fickan, rörde sig utredarna mot Akihabaras neonljus. Målet var Club Cudsu, en anonym lokal i en tom bakgata som dolde APL:s stora nyårsfest.
Innanför plåtdörren möttes de av en surrealistisk syn: hundratals människor i gula kläder och masker dansade till poplåten ”My Prince Charming”. Efter en stund klev Matsushima fram på scenen, klädd i en guldskimrande kostym. Han talade om gemenskap och ”sanningen” om Prinsen, men Kaito noterade med fasa att Matsushimas skugga på väggen inte var hans egen – den kastade siluetten av en lång, ståtlig gestalt: Prinsens mänskliga skepnad.
Ritualen och Hålet i Verkligheten
Kvällens höjdpunkt nåddes när Nagatsuki Kaede klev fram och demaskerade sig. Hon förklarade att hon och Prinsen nu var förenade – två hjärtan i en och samma kropp. För att bevisa kraften i denna förening lät hon den bräckliga Saito träda fram. Kaede drev sin stora penna med full kraft in i Saitos huvud. Saito föll till golvet i våldsamma, epileptiska skakningar, men reste sig sedan mirakulöst upp, till synes oskadd och nu kapabel att teckna med gudomlig precision. Åsynen av detta brott mot naturen fick Kaito att falla ner i ett paranoit vansinne.
Med ett pennstreck skar Kaede upp ett hål i själva verkligheten – en portal som ledde direkt till Tokyo Tower. Innan hon klev igenom lämnades en vakt för att vakta hålet: den gulklädda munken med insamlingsbössan som gänget tidigare jagat genom Ikarugas gränder. Utredarna lyckades i kaoset utlösa sprinkler-systemet och fly ut i kylan, med kurs mot tornet.
Finalen i Tokyo Tower
Tokyo Tower badade i ett onaturligt gult sken. Inuti hissen på väg mot toppen spelades Kaedes traumatiska barndom upp som siluetter mot de gula väggarna: mobbning, en alkoholiserad mor och total ensamhet. På observationsdäcket fann de henne mitt i ett ockult konstverk; hon målade hyperrealistiska mönster på fönstren – mönster hämtade ur den förbannade sutran, strategiskt placerade för att korrumpera parlamentet och näringslivet.
En kosmisk vision av världens alla hemskheter – krig, svält och barnsoldater – sköljde över utredarna. Seiga lyckades dock behålla fattningen. Med empati som vapen talade han till den sårade flicka som fanns kvar bakom Kaedes gudomliga fasad. Han nådde fram till henne, men lcykades inte stoppa hennes tecknande. I ett desperat försök att bryta förtrollningen krossade Brian och Seiga fönstren med en brandsläckare och sin käpp.
Vinden piskade in och Kaede, nu svävande i en gul sfär som en mörk spegelbild av en superhjälte, tvekade. Kaito slog till med ett sista, avgörande argument: ”Du är inte bättre än den mänsklighet du föraktar om du tvingar detta på oss.” Kaede försvann ut i natten, flyende i sin gula bubbla, och lämnade utredarna ensamma i ett ödelagt torn. APL:s stora ögonblick var omintetgjort, men priset var högt. Kaito föll ner i ett tillfälligt vansinne och slog ursinnigt mot väggarna i ett försök att driva ut den gula färgen ur sitt sinne.
Måndag 11 maj 1987: Det ansiktslösa offret
Våren kom till Tokyo, och med den ett nytt mörker. Brian kontaktades av Yamada Shitose från den hemliga ockulta sällskapet The Derby Club. Hennes anställda hade i Shinjukus gränder stött på en Noppera-Bō – en ansiktslös yokai. Men något var fel; varelsen hade blivit dödad, vilket borde vara omöjligt för en ande.
LORE SHEET 12: NOPPERA-BŌ
Yokai, som betyder ”märklig uppenbarelse”, är ett ord för en klass av övernaturliga entiteter i japansk folklore. De inkluderar andar, monster, besjälade hushållsföremål och andra icke-mänskliga varelser. Yokai representerar det som ligger utanför mänsklig förståelse.
Noppera-bō är humanoida yokai som saknar ansiktsdrag, men som kan anta tillfälliga ansikten. De tros imitera personer som är bekanta för sina offer, för att sedan avslöja sitt sanna ansiktslösa utseende för att maximera skräcken. I folktron attackerar de sällan fysiskt utan tycks glädjas åt att chocka människor. En berömd historia berättar om en man som stötte på en gråtande kvinna som dolde sitt ansikte. När han försökte trösta henne tittade hon upp och avslöjade att hon saknade ansikte. Mannen flydde till ett nudelstånd och berättade för försäljaren vad han sett. ”Vad – som det här, menar du?” sa försäljaren och torkade av sitt eget ansikte med ett drag av handen.
Obduktionen i källaren
Utredarna tog sig till brottsplatsen i Kabukichō. Genom att charma polischef Kurosawa fick de veta att offret saknade ansikte – huden var helt slät, utan öron, ögon eller mun.
För att få veta sanningen begav de sig till sjukhuset. Med iskallt mod bluffade de sig förbi receptionen genom att utge sig för att vara utsända av polisen för att bistå i det märkliga fallet. Dr. Sato Hedeki, avslöjades fler obehagliga detaljer:
- Yakuza-koppling: Offret saknade vänster lillfinger och bar tatueringar typiska för Umezawa-gumi.
- Ockult märkning: På ryggen fanns en färsk tatuering med rituella kanji-tecken som Brian och Kaito kände igen från Sutra of the Pale Leaves.
- Medicinsk gåta: Trots det ansiktslösa yttre var benstrukturen bakom huden normal. Offret hade dött av en bruten nacke, men i blodet fanns spår av kraftiga sömnmedel och antidepressiva medel, typiska för mentalsjukhus.
Någon har börjat märka Tokyos undre värld med sutrans tecken. Vem förvandlar människor till ansiktslösa andar genom kirurgi eller magi, och varför har APL:s skugga återvänt till Shinjukus gator?
Utredare, hur går ni vidare?
- Söker ni upp Umezawa-gumi för att få veta vem den ansiktslöse mannen var?
- Börjar ni undersöka Tokyos mentalsjukhus för att spåra recepten på det kraftiga sömnmedlet?
- Eller försöker ni kontakta Kaede eller Matsushima för att se om de ligger bakom dessa offer?