Datum i spel: 21 – 23 september, 1987
Deltagare: Kaito, Reiko, Seiga, Brian
Måndagen den 21 september: Filmen som blöder
Efter en natt i skuggan av den omskrivna verkligheten anlände utredarna till regissören Hiyama Hirotos kontor strax före klockan 16:00. Men istället för en lugn filmvisning möttes de av en stickande lukt av bränd celluloid. Tre av Hiyamas anställda stod som i trans och matade febrilt en eldslåga med filmrullar. Seiga reagerade blixtsnabbt, slet åt sig en brandsläckare och kvävde lågorna, varpå han gav en av de stirrande männen en resolut örfil. Männen vaknade upp ur sin dvala, fullständigt ovetande om varför de just försökt förgöra sin arbetares livsverk.
När Hiyama spolade igenom det räddade materialet från telefonkiosken stannade allas hjärtan. Mitt i sekvensen, exponerat rakt in i filmen utan synliga klipp, dök en tegelklädd tunnel upp med fuktiga, slemma väggar. På en annan sekvens, tagen från ett fast stativ, fladdrade mardrömmen förbi under några bildrutor: ett mörkt kvällslandskap med en bro omgiven av eldsflammor. Synen slet hårt i Kaitos och Seigas mentala skyddsvärn. På de vanliga klippen kunde de dock urskilja vad som dolde hålet i kiosken – ett pappersark med en intrikat, hypnotisk mandala.
Hiyamas medarbetare meddelade också att hans produktionsassistent, Tagawa Emi, hade lagts in på sjukhus efter en brutal misshandel kvällen innan.
Det utrivna ögat: Klockan 18:30 besökte gruppen Tagawa på sjukhusets avdelning 4. Med ett tungt bandage över ena ögonhålan berättade hon om sin hemresa. Minorus röst hade ropat hennes namn ur skuggorna vid Shinjuku station. När hon närmade sig attackerade han henne. Hon lyckades blända honom med en liten nyckelringsficklampa, vilket fick honom att fly, men han fick med sig en av hennes röda designerskor. ”Han luktade avlopp,” berättade hon, ”och hans hand… det fanns inga fingrar, det var en fuktig tentakel. Men jag gav honom vad han önskade.”
Innan de hann fråga mer kastade sig Tagawa plötsligt över Kaito med en sked i högsta hugg, desperat efter att karva ut hans öga. Kaita duckade attacken och efter att sköterskorna fått tillbaka henne i sängen efter ett epileptiskt anfall fick utredarna veta sanningen: järnvägsarbetare hade hittat henne barfota på spåren. Det fanns ingen angripare som tagit hennes öga – hon hade grävt ut det själv.
Kort efteråt ringde Dr. Iwai från The Derby Club med analysen av slemprovet: substansen påminde om det skyddande slemmet hos vissa ödlor. Det var inte giftigt, men i högsta grad organiskt.
Nedstigningen under Shinjuku station
Beväpnade med nyinköpta ficklampor tog sig gruppen till Shinjukus enorma godsbangård. Genom att ställa de rätta frågorna fick de prata med en spårarbetare som bekräftade att Tagawa påträffats på ett nedlagt spår, mumlande om tentakler och ögon. En bit därifrån hade hennes ensamma sko hittats.
Vid stängslets utkant fann gruppen en dold öppning, kantad av intorkat, gråaktigt ödleslem. De kröp igenom och följde ett dolt dike genom det höga gräset i en halvtimme tills terrängen delade sig. Åt höger fann de den: en gallerförsedd, slemtäckt tunnel, identisk med den som korrumperat Hiyamas film. Kaitos dyrkar bet inte på det rostiga hänglåset, men Brians tunga käpp bräckte upp gallret.
Faktablad 17: Tamagawa-akvedukten
Tamagawa Jōsui (Tamagawa-akvedukten) är en 43 km lång vattenväg som försörjer staden med vatten från floden Tama. Det är ett historiskt landmärke som byggdes i mitten av 1600-talet för att tjäna staden Edo.
Vattenvägen sträcker sig från floden Tamas övre lopp, genom Musashinoplatån, och förgrenar sig till olika delar av staden via slussen vid det gamla vattenvakthuset – ett förvaltningskontor för vattenvägen beläget nära Shinjuku Gyoens nationalpark. Överskottsvatten leds ut i floden Shibuya. Floden flyter nära Nationalstadion, genom Jingūmae och vidare till Shibuya. Dessa delar lades i kulvert under 1960-talet i takt med att staden växte.
Tunneln, en glömd akvedukt under metropolen, stank värre än döden. De vadade i decimeterdjupt, smutsigt vatten under det låga taket medan råttornas pip ekade i mörkret. Efter 50 meter fann de en sidogång täckt av ett tjockt lager slem. Inuti den levande väggen av slem sprattlade levande råttor och en och annan katt, begravda som ett levande matförråd för varelsen.
Helgedomen på altaret: Ytterligare 30 meter in i huvudgången vek tunneln av till vänster och slutade i en torr berghåla dold bakom ett gult filtdraperi. Seiga ropade in i mörkret, men möttes bara av tystnad. När de drog undan draperiet blottades en grotesk helgedom. På ett improviserat altare låg:
- Tagawas röda, högklackade designersko.
- En tygblomma och en tom barnväska med en tecknad katt.
- En plastring med en blå låtsasjuvel.
- Det fotografi av Minoru och Kaho som saknats i lägenhetens fotoalbum.
- Ett pappersark med en tecknad mandala.
Medan Kaito febrilt fotograferade altaret ur alla vinklar, lyfte Brian på mandalans papper.
En våg av avskyvärd stank sköljde över dem när en enorm skepnad i hatt och rock klev ut ur skuggorna. När ficklampornas sken träffade varelsen vred den sig i smärta. Dess ansikte var en mardröm av slem, ögonen bara tomma, mörka håligheter. Från dess högra ärm sköt en fuktig tentakel ut, men runt den slemma vristen bar varelsen fortfarande Minorus dyra armbandsur. Kaitos förstånd sviktade inför åsynen av vad Umezono Minoru blivit.
Striden i akvedukten
Utredarna försökte förtvivlat ropa till varelsen att hans syster Kaho letade efter honom, men Minoru var bortom mänsklig kommunikation.
Seiga, som svurit att aldrig mer bruka våld, tvingades ännu en gång bryta sitt löfte för att skydda sina vänner. Med ett kirurgiskt och kritiskt hugg drev han sin kniv djupt in i monstret. Kaito slet åt sig mandalan och rev den i stycken, vilket bara tycktes driva varelsen till ett ännu vildare ursinne. Reiko avfyrade sin taser men missade i det trånga utrymmet, medan Minorus tentakel piskade genom luften. Kaito lyckades ducka i sista sekunden.
Seiga levererade ännu en kritisk träff med sin kniv, tätt följd av Kaitos egna hugg. Monstret högg vilt mot Kaito men missade i ljusskenet. Med ett sista desperat skott lyckades Reiko till slut träffa Minoru med tasern. Strömmen fick den slemma kolossen att stelna i tillfällig paralys.
”Fly!” skrek de till varandra. De slet åt sig fotografiet, handväskan och leksaksringen från altaret och rusade hals över huvud ut ur akvedukten, medan Minorus skrik ekade bakom dem i katakomberna. De förföljdes inte. Skakade och slemma kastade de sig på tunnelbanan tillbaka till Roppongi.
Tisdagen den 22 september: Blume och det förbannade mönstret
Morgonen efter besökte de polisen och anmälde att en farlig galning gömde sig i akvedukten, och lämnade över de återfunna föremålen. Kaito framkallade bilderna av altaret och skickade dem omedelbart till The Derby Club.
När de försökte nå systern, Umezono Kaho, möttes de av tystnad. På hennes angivna hemadress fann de bara en äldre kvinna som förklarade att Kaho flyttat ut för två veckor sedan. Spåren ledde istället till modehuset Blume i det exklusiva Aoyama-distriktet.
Kontoret, en ombyggd bostad i tre rum, sjöd av febril och manisk aktivitet. Ett dussintal sömmerskor arbetade hårt under övervakning av arbetsledaren Sakai Sayo. Kaho var inte där, men Sayo förklarade att modehuset just skrivit på ett enormt kontrakt och var tvungna att färdigställa en massiv beställning.
Medan Kaito distraherade arbetsledaren för att få föräldrarnas adress, försökte Reiko snoka i lokalerna. I botten av en av klädlådorna som höll på att packas gjorde de ett chockerande fynd: en mandala som påminde om den de hittat på Minorus altare, tryckt tillsammans med texten: ”Believe you can and you’re halfway there.”
Brian lyckades övertala Sayo att låta dem ta med sig ett exemplar av mönstret. Men när han studerade mandalans linjer slog en förlamande våg av existentiell ångest över honom (1 SAN förlorad). En röst i hans inre viskade att han kastat bort sitt liv, och att han måste arbeta hårdare… snabbare… mer monotont.
Sent på kvällen besökte de Minorus åldrande föräldrar i ett fint villaområde. De modifierade sanningen och förklarade att sonen gömde sig för yakuzan, men föräldrarna hade inte hört från Kaho på flera dagar. På kvällen ringde Hiyama – bilderna från filmrullarna var klara för avhämtning under morgondagen.
Onsdagen den 23 september: Shibuyaflodens lik
Onsdagsmorgonen avbröts av ett telefonsamtal från polisen. Patrullerna som skickats till akvedukten under Shinjuku hade inte hittat någonting.
Däremot hade ett svårt misshandlat och skändat lik just flutit upp ur Shibuyafloden. Signalementet stämde obehagligt väl överens med Umezono Minoru. Polisen krävde utredarnas närvaro på bårhuset för en identifiering.
Expertens kommentarer inför morgondagens spelmöte: Den kosmiska fasan har skiftat skepnad. Prinsen använder inte längre bara böcker; APL:s mandalor massproduceras nu via modehusets kläder för att infektera bärarnas sinnen med maniskt tvångsarbete.
- Tidslinjens brytpunkt: Notera att polisen bekräftar att Akiras fall fortfarande är öppet. Det betyder att allt fram till ert inträde på sjukhuset i maj har hänt på riktigt. Det är er seger i det förra äventyret som har raderats ur historien.
- Slemmet och det utrivna ögat: Tagawa sa att hon ”gav honom vad han önskade” innan hon grävde ut sitt eget öga. Minoru (eller varelsen i akvedukten) verkar ha samlat på sig troféer: personliga ägodelar, leksaker och eventuellt mänskliga ögon för att placera på sitt altare.
- Vem ligger i floden? Om kroppen i Shibuyafloden faktiskt är Minoru, vem eller vad var det då ni mötte i akvedukten under Shinjuku, klädd i hans rock och klocka? Kom ihåg vad Noppera-Bō gör enligt ert Lore Sheet: de stjäl identiteter och ansikten från folk.
Tips för morgondagen: Glöm inte att hämta ut Hiyamas stillbilder från telefonkiosken. Bildrutorna med den brinnande bron och två solar är er enda direkta länk till Carcosa i den här omskrivna världen. Lycka till i Shinjukus skuggor!