Datum i spel: 14 maj, 1987
Deltagare: Kaito, Reiko, Seiga, Brian
Onsdagen den 13 maj: Prinsen under körsbärsträdet
I väntan på eftermiddagens bokade möte samlades utredarna för att gå igenom sin strategi. Misstankarna mot Crazy Kazus nyetablerade gäng och de märkliga utbetalningarna till undersköterskorna på Tokyo Metropolitan Psychiatric Hospital krävde omedelbara svar. För att sätta ytterligare press på ligans ledare ringde Kaito till polischef Kurosawa och tipsade anonymt om Kazus omfattande brottslighet i Shinjuku.
Klockan 16:00 stod gruppen utanför den tunga entrén till mentalsjukhuset. Efter att ha anmält sig i receptionen leddes de in på den 39-åriga Dr. Sasaki Kanakos kontor. På kontoret, med utsikt över en innergård där ett ståtligt körsbärsträd stod i full, rosa blom, lades sanningen på bordet.
Sasaki plockade fram Akiras journal och bekräftade att han varit inlagd för observation för depression kort innan han försvann. När Kaito visade bilderna på den ockulta ryggtatueringen tände läkaren till: ”Det här påminner om en annan patient. Yamamoto Minoru.”
Yamamoto var en djupt störd man, inlagd efter att ha skurit in ockulta symboler i ryggen på sin egen familj. Han var besatt av mangan The Tale of Pale Leaves och hävdade maniskt att han själv var den ”Bleka Prinsen”, härskare över Carcosa. Han hade dessutom varit nära vän med Crazy Kazu under dennes tid på avdelningen.
Mötet på innergården:
Läkaren arrangerade ett möte på gården under det blommande sakura-trädet. Yamamoto fördes ut flankerad av två storväxta vårdare. Trots att han var klädd i sjukhuskläder bar den 40-årige, renrakade mannen sig med en sådan extrem arrogans att han tycktes äga världen.
”Jag är början och slutet, alfan och omegan,” förkunna han stolt. När Seiga frågade om Akira, log mannen kallt: ”Ja, en svag person.” Yamamoto bekräftade sin koppling till Kazu och hävdade att Kazu bar den ”bleka masken”. Innan han leddes tillbaka erbjöd han utredarna en ”skyddande ryggtatuering” och det stod smärtsamt klart att mannen, trots sina tvångskläder, hade fullständig och hypnotisk kontroll över sina egna vårdare.
Kl. 18:00 – När speglarna ljuger och sanningen dör
Utredarna drog sig tillbaka till en sushibar i närheten för att smälta informationen över en middag. Mitt under måltiden ringde Reikos telefon. Det var en panikslagen Dr. Sasaki.
”Något är fruktansvärt fel… Jag blev kallad tillbaka till kontoret. Något väldigt märkligt har hänt – jag kan inte förklara…!” Genom luren hördes ett gällt, desperat skrik, följt av en iskall, statisk tystnad.
De kastade sig in i bilen medan Reiko ringde polisen. När de anlände till sjukhuset märkte vakterna i entrén ingenting, men gruppen rusade in till den slutna avdelningen.
När de närmade sig huset såg de att arkitekturen hade förvridits. Den moderna sjukhusmiljön vek undan för uråldrig fasa: delar av exteriören var förvandlad till grov tegel, och fönstren täcktes av tunga järngaller. När dörren öppnades möttes de inte av en sköterska, utan av en vakt klädd i samurajrustning från 1600-talet, insvept i en gul mantel med en stor hillebard i handen och en mask för ansiktet.
”Ni är väntade. Middagen börjar snart,” förkunnade samurajen.
Innanför dörrarna var receptionen kvar, men taket hade skjutit i höjden till en gotisk katedral, upplyst av enorma kristallkronor med fladdrande stearinljus. Väggarna var täckta av speglar. Receptionssköterskan satt stel, med en helt stirrande, tom blick, och sköt fram en tung, läderinbunden bok och en bläckpenna. ”Ni måste skriva in er.” Brian signerade med ett falskt namn och tilldelades en gigantisk, rostande järnnyckel.
De flydde längs korridoren, som nu var en mardrömslik blandning av europeiskt 1700-tal, japansk medeltid och guldpläterade väggar. När de kom fram till Sasakis kontor fann de rummet i totalt kaos efter ett våldsamt slagsmål. Men det värsta var fönstret: det blommande körsbärsträdet var borta. Utanför sträckte ett främmande, dött landskap ut sig under en himmel där två blodröda solar brann. Alla läkarens fackböcker hade förvandlats till tusentals exemplar av mangan The Tale of Pale Leaves. Onaturlig skräck slet i Brians och Reikos sinnen.
I det rum som tidigare varit isoleringscellen fann de Dr. Sasaki. Dörren var täckt av blodspår och rummet stank av fukt och mögel. Hon låg blodig på det kalla stengolvet, omtöcknad efter att ha blivit misshandlad och drogad.
Banketten i den ansiktslösa borgen
När Kaito och Seiga bar ut den skadade läkaren möttes de av fyra gulklädda samurajvakter som med sina hillebarder tvingade dem mot den stora festsalen. Det fanns ingen väg ut.
Salen hade transformerats till en enorm, medeltida bankettsal. Mellan 50 och 100 finklädda gäster i historiska kläder minglade glatt. Långbord stod dukade med extravaganta rätter från världens alla hörn, men utredarna insåg med en isande rysning att ingen av gästerna rörde maten. Servitörer i gula masker rörde sig tyst i rummet.
Plötsligt stängdes de tunga portarna. Sorlet tystnade. Alla gästerna vände sig simultant om mot utredarna – och i samma ögonblick förvandlades alla deras ansikten till slät, ansiktslös hud. Seiga kände hur hans förstånd sviktade inför den groteska synen.
Dörrarna slogs upp på nytt och en man i ålderdomliga kläder klev in. Det var Kazu. ”Tack för att ni kom. Om ni är nöjda med maten är det dags att träffa Prinsen. Vi ska gå upp och möta honom i hans tronrum.”
Reiko försökte fly i motsatt riktning, men hennes flyktväg skars brutalt av av ett tungt fällgaller, och hon tvingades tillbaka till gruppen.
Tronrummet i Carcosa – Verkligheten skrivs om
De leddes uppför en monumental spiraltrappa till en gigantisk fästning som trotsade sjukhusets fysiska mått. Där trappan från nedervåningen borde ha slutat gapade istället ett bottenlöst, svart hål ner i en oändlig avgrund.
I mitten av det enorma tronrummet, på en tron av rent guld, satt Yamamoto. Han var insvept i en lång, gul dräkt och fixerade dem med en blick som utstrålade ett absolut, kosmiskt herravälde. Vid hans sidor stod hans två vakter – nu ansiktslösa och beväpnade med gigantiska, glänsande kirurgiska sprutor.
”Välkomna,” sa Prinsen med en röst som ekade från väggarna. ”Jag antar att ni är här för att få er tatuering.” Han pekade mot en brits.
Kaito försökte spela med för att vinna tid: ”Tack för att vi fått komma hit till Carcosa. Men jag tror inte att vi är redo för tatueringar än… vi har inte kommit tillräckligt långt i våra studier.”
”Då ska vi hjälpa er,” svarade Prinsen. ”Gör det inte svårare än vad det är.”
När en av de ansiktslösa vakterna klev fram, slet Kaito av sig på överkroppen i en fejkad underkastelse för att sekunden efter kasta sig fram i en Aikido-attack. Men turen var inte på utredarnas sida. Striden blev en kort och blodig slakt:
- Kaitos fall: Den första vakten slog Kaito brutalt i ansiktet, och sekunden efter träffade den andra vakten med ett förkrossande slag. Kaito föll till golvet, svårt skadad.
- Brians död: De gula samurajvakterna stormade in. Den förste missade, men den andre drev sin hillebard djupt genom den gamle parapsykologens bröst. Med en massiv skada (13 HP) föll Brian Stark död till golvet – hans sökande efter det paranormala fick sitt slut i en värld som aldrig borde ha existerat.
- Reikos tragedi: Den ansiktslöse Kazu kastade sig mot Reiko och skadade henne svårt. Desperat och blödande försökte hon kasta sig fram för att brotta ner Prinsen, som nu hade ställt sig utanför tronrummet. Men han duckade hennes attack med övermänsklig smidighet. Hennes momentum bar henne rakt förbi Prinsen, ut över kanten och ner i den bottenlösa avgrunden. Reiko Kobayashi mötte sitt slut i Carcosas tomhet.
Kvar i rummet stod Seiga ensam. Han duckade instinktivt under de ansiktslösa vakternas sprutor, men Kazu tog ett järngrepp om hans armar. Yamamoto, Prinsen av de Bleka Löven, klev sakta fram med en papperslapp i handen. Han mässade en uråldrig besvärjelse (Sign of Sleep), och en övermäktig, ockult dvala drog ner Seiga i absolut mörker.
Epilog: Det Nya Sjukrummet
När utredarna slog upp ögonen befann de sig inte i borgen. De låg i varsitt sterilt, modernt sjukhusrum på Tokyo Metropolitan Psychiatric Hospital. Det fanns inga sår på Kaitos kropp, inga brutna ben, inga hillebardshugg. Men i deras själar ekade ett förkrossande tomrum (alla förlorade 8 Sanity).
Dr. Sasaki besökte dem en efter en, klädd i sin vanliga vita rock. Hon var lugn och bar inga spår av misshandel. ”Ni kom hit och skrev in er själva frivilligt för ett par veckor sedan,” förklarade hon vänligt och justerade deras medicinering. När de febrilt frågade efter Yamamoto eller Kazu, skakade hon bara på huvudet med ett beklagande leende: ”Jag beklagar, men vi har inga patienter med de namnen här.”
Prinsen hade inte bara flytt. Han hade använt sin magi och Sutra of Pale Leaves för att skriva om själva verkligheten. Det förflutna, morden i Shinjuku, striden i borgen – allt hade raderats och ersatts av en sanning där utredarna bara var patienter på ett mentalsjukhus.
Äventyret om de bleka löven är över, men APL har vunnit den första stora striden. Världen har förändrats, och i de låsta rummen i Tokyo måste de överlevande nu finna ett sätt att greppa sitt söndertrasade förstånd, acceptera sina nya galenskaper, och lista ut hur man bekämpar en fiende som kan sudda ut själva historien.